kritik sedan 1993

Céline Dion: Tele2 Arena, Stockholm, 17 juni 2017

Alla låtar som Céline Dion framför på Tele2 Arena skulle platsa på valfri omgång av Melodifestivalen. Har inte riktigt tänkt på det förut men det är som att Christer Björkman byggt hela sitt ballongviftande Melodifestival-koncept på den kanadensiska sångerskans repertoar, såväl balladerna som uptempo-låtarna.

Det är ingen långsökt reflektion då Céline Dion en gång för länge sedan vann Eurovision Song Contest med den pampiga ”Ne partez pas sans moi”, en sång hon representerade Schweiz med. Året var 1988 och Tommy Körberg kom på tolfte plats med den ännu pampigare ”Stad i ljus”.

Att hoppa över sin enda ESC-hit just i Sverige är kanske ett misstag. Céline Dion lockar ju en publik som varken kan få nog av mellon eller ESC och som mytologiserar artisterna som varit med i musiktävlingarna.

Men vi får förstås en tjusigt melodramatisk version av ”My heart will go on”. Denna outslitliga powerballad från ”Titanic” som blivit något av en signaturmelodi för den idag 49-åriga sångerskan.

 

 

Kvällen bjuder naturligtvis på fler ballader, det är ju i det glittrigt emotionella hon är som bäst. Härligt smöriga ballader där hon kan hålla ut de höga tonerna onaturligt länge över pianoackord som klingar med precis rätt Yamaha DX7-ljud. Det sistnämnda är en nog så viktig detalj.

En sådan höjdpunkt är ett litet parti med två sånger från filmen ”The beauty and the beast”. Dels titelmelodin från den första filmversionen, dels ”How does a moment last forever” som skrevs av Alan Menken till årets remake av filmen.

Hon gör dem bra men lite forcerat. Det är som att hon inte vågar – eller inte kan – stanna upp i stunden och låta musiken sjunka in. Sångerna ska serveras och konsumeras som vore det en snabbmatrestaurang. Det verkar vara ett upplägg som både artisten och den fulltaliga publiken är nöjd med.

Balladerna har lite olika karaktär. ”The colour of my love” och ”Beacause you loved me” är inte fullt så smäktande och de stabbiga ”It’s all coming back to me now” och ”Think twice” är på gränsen till att lämna powerballadfacket.

Men Céline Dion handlar dessvärre inte bara om snygga ballader på engelska. Hon har en franskspråkig karriär också, vi får ett exempel på det, och hon gillar att rocka, byta kläder och, inte minst, att babbla.

Det blir många utläggningar om, tja, ingenting: vänskapen med familjen Parnevik, golfrundor med Annika Sörenstam, köttbullar, svenska musikmakare. Och så lovprisar hon den överdimensionerade orkestern och alla som jobbar bakom och framför scenen och vi som kommit och stöttat henne under alla dessa år. Det tar liksom aldrig slut.

Mot slutet, innan upprättelsen med ”My heart will go on”, blir det mest karaoke och after beach av det hela med opersonligt stompiga covers på låtar förknippade med Michael Jackson, Queen och Ike & Tina Turner. Jo, balladerna är förvisso också covers men hon bottnar hon på ett mer övertygande sätt i dem.

Rösten är i alla fall hennes egen och den håller fortfarande. Tonsäker och volymstark, på gränsen till att bli skrikig. Snarare än njutbar skönsång är det imponerande vokalakrobatik.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170619

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: