Andra sidan skiftet: Bonniers Konsthall, Stockholm, 2017
Sommarens utställning på Bonniers Konsthall presenterar svensk konst från åren 1947 till 1987, utvald och inköpt av bokförläggaren och konstsamlaren Gerard Bonnier.
Utställningstiteln ”Andra sidan skiftet” är kryptisk men i praktiken är det inte krångligt alls: en rak presentation av en mycket fin samling konst skapad för Albert Bonniers Förlag, till vardags huserad i förlagshuset på Sveavägen.
Tidsramen markerar Gerard Bonniers första inköp fram till de sista innan bortgången men utställningens curator, Niclas Östlind, pekar också på det paradigmskifte som, med en förenklad historieskrivning, inträffade 1987.
Det var då som postmodernisterna tågade in på konstscenen och under buller och bång lanserade begrepp som dekonstruktion och representation och fördjupade sig i de filosofiska aspekterna av original och kopia.
Ok, så kan man kanske se det om man är konstvetare. Eller så är det bara ett pretentiöst sätt att presentera en konventionell och – för att vara Bonniers Konsthall – publiktillvänd sommarutställning på. Men det är ju på sätt och vis det klimat som postmodernismen skapat: ett tvång att förpacka konst med en konstvetenskaplig teoriapparat.
Gerard Bonnier var under perioden högst delaktig i det etablerade konstlivet, inte minst som ordförande för Moderna Museets Vänner 1961-77. Han köpte verk med säker hand från tidens stora gallerier men den samling som nu visas utmärks inte av någon djärvhet. De flesta av de konstnärer som i efterhand klumpats ihop under namnet ”1947 års män”, och som stod för introducerandet av konkretismen i Sverige, är rikligt representerade medan andra riktningar, och enskilda konstnärsskap, helt förbisetts.
Den vildvuxet politiska konsten på 60- och 70-talet, för att ta ett uppenbart exempel, lyser helt med sin frånvaro. Här finns en fint myllrande stadsbild av Lars Hillersberg, men den är från 1963 innan hans konst blev uttalat politisk.
Men såväl detta som det faktum att samlingen är dominerad av stockholmare, som också råkar vara vita män, är mer av ett konstaterande än ett fördömande. Gerard Bonnier samlade inte på uppdrag av en statlig institution och kan därför inte avkrävas beaktande av andra parametrar än sin egen smak. Utställningen blir till ett porträtt av samlaren Gerard Bonnier, hans smak och preferenser, inte en konsthistorisk redogörelse.
Samlingen är tätt och lite busigt hängd, grupperad med verk som lirar bra med varandra. Som Enno Halleks rustikt abstrakta målningar på utsågat trä och Gudrun Key-Åbergs Hilma af Klint-liknande färgspektrum. Lite längre bort på samma dekorativa vägg hittar man Åke Pallarps ”Hav och klippor Kattegatt”, ett annat syskon i gult, rött, blått. Ingen kunde som Pallarp bemåla plankbitar och upphöja det till en slags västerbottnisk popkonst.
Det finns några skulpturer, Lars Englunds tångliknande modulformer i sintrat stål är lätta att missa högt uppe i taket, men framförallt är det måleri av den gamla skolan. Allvarligt syftande abstraktioner och figurationer, långt innan postmodernismen skulle komma att dödförklara måleriet.
Vid sidan av 1947 års män (som också var en kvinna, Randi Fisher) är även de konstnärer som ingick i grupperingen Konstnärsbolaget rikligt representerade. De stod i opposition till den politiska konsten på 70-talet och favoriserades av Ulf Linde. Här finns bland annat Bo Trankells studie av en husgavel och Jimmy Anderssons stiliserade trådrulle. Den sistnämnda upphängd med en synlig ståltråd på en svart skruv.
Utställningen är måhända mest för en äldre generation men här finns åtminstone tre konstnärsskap som på senare år fått en renässans och upptäckts av en yngre publik. Ulla Wiggen, Sten Eklund och Barbro östlihn är samtliga representerade med tre fantastiska verk som bara de gör ett besök nödvändigt.
Jo, en sak till. Missa inte den undanskymda avdelningen med vernissagekort och förteckning (komplett med karta och nålar) över de gallerier som Gerard Bonnier frekventerade. En liten del av utställningen som ger stort mervärde.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170611
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera