Radiohead: Ericsson Globe, Stockholm, 9 juni 2017
Kan man älska både Radiohead och Håkan Hellström? Jo, det går nog. Men trots att det finns svärta i Håkans sånger och, eh, möjligen någon slags glädje hos Radiohead måste man ändå betrakta dem som motpoler. Samurajknuten Thom Yorke må hoppa omkring på scenen – och till och med tacka ”the good people of Stockholm” – men han är och förblir en ikonisk dysterkvist.
Det är en fredag med ovanligt många stora evenemang i Stockholm. Radiohead på Globen, Håkan på Stadion, Summerburst på Gärdet, VM-kval på Friends Arena. Det finns publik till alla, även ett brittisk 90-talsband med låg profil och svår framtoning. Radiohead har en mycket lojal sådan, en publik som tycks vara överpeppad och rastlös: har sällan varit på en konsert med så mycket spring i trappor och bänkrader.
Radiohead kan vara motsträviga och inte vilja ge det förväntade men denna gång visar de upp alla sina sidor, från det gitarrbaserade till det elektroniska. Precis i slutet blir Thom Yorke till och med en mysig allsångsledare när han låter publiken sjunga ”Karma police” till eget ackompanjemang på akustisk gitarr. Det är rätt långt från den introvert stökiga electronican.
Det blir låtar från alla album utom debuten ”Pablo honey”. Fem vardera från ”A moon shaped pool” och ”Ok computer”, enstaka från de övriga. Den förstnämnda kom för ett år sedan och har fått ge namn åt turnén så det är naturligt att starta med tre låtar därifrån.
”Daydreaming” är en dyster men vackert drömsk klagosång, så nära Radiohead kan komma en pianoballad, medan ”Desert island disk” är en av konsertens två låtar där gruppen närmar sig både Nick Drake och en slags sjuttiotalistisk folkrock från Laurel Canyon.
Det är en fin inledning, med en nästan mörklagd scen. Men sedan brakar det loss med laserljus och en krautrockigt monoton ”Ful stop”. Thom Yorke spelar på en liten handhållen plastsynt och Jonny Greenwood misshandlar gitarren. Vad de andra gör bryr man sig liksom inte om. Så är det ofta med rockband: det finns inte plats för alla i rampljuset.
Konserten fortsätter med ytterligare 21 ganska snarlika låtar. De är ganska korta, bygger på upprepade riff, slutar ofta tvärt. Inramningen är enkel med projiceringar på en äggformad skärm och ett matt, disigt scenljus. Det mest glamorösa är den discokula högt uppe i talet som belyses mellan låtarna.
När britterna avslutar sin pågående världsturné med en kontroversiell konsert i Tel Aviv 19 juli kommer kalendrarna att gapa tomma. Medlemmarna dementerar att gruppen skulle splittras men nog kan det vara lämpligt att stanna upp och reflektera över framtiden.
På Globen låter det som att Radiohead tagit sin rock och electronica så långt det går. ”Everything in it’s right place” har sin magiska ackordgång och ”Bodysnatchers” rockar och larmar men det finns också långa partier av konserten som bara är urtråkigt malande.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170611
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera