kritik sedan 1993

Todd Rundgren: White knight (Cleopatra/Border, 2017)/Roger Waters: Is this the life we really want (Columbia/Sony, 2017)

Roger Waters och Todd Rundgren är rockikoner från förr. Den förstnämnda med superstjärnastatus, den sistnämnda mer av en kultstjärna.

Båda kom igång med musiken i mitten av 60-talet: Waters som en del av psykedeliapionjärerna Pink Floyd, ett band han lämnade 1985, Rundgren med den kortlivade psykedeliska garagerocktrion Nazz.

De är olika slags personligheter – Waters är något av en misantrop, Rundgren en eklektiskt sinnad galenpanna – och har mig veterligen aldrig gjort något tillsammans. Båda har, på varsin sida om Atlanten, varit stilbildande och viktiga för rockmusiken fram till den dag som idag är.

När de nu kommit med varsitt nytt album kan man fundera över deras relevans: har de något nytt och/eller substansiellt att komma med eller förvaltar de bara sitt pund?

Vi börjar med Roger Waters, som släppt sitt första nya studioinspelade album på 25 år. Det är en lång tid men Waters låter exakt lika arg och sur och tvär som han alltid gjort. Inte ens Gullan Bornemark skulle kunna tvätta bort den 73-åriga brittens sura min.

Att vara frustrerad över sakernas tillstånd i vår märkliga värld är förvisso varken konstigt eller fel – speciellt inte i dessa dagar – men när det låter gnetigt och surmulet mest hela tiden blir man lite trött. Waters skrev fantastiska saker till Pink Floyd men efter ”Wish you were here” var det som att hans låtskrivande sjönk ner i ett tröstlöst svart hål.

Den goda nyheten är att Waters hyrt in Nigel Godrich som producent. Godrich förknippar man mest med konsertaktuella Radiohead, vars fronman Thom Yorke är en dystergök i klass med Roger Waters. Här han försett Waters med en varm och snyggt designad ljudbild och, inte minst, den sortens ljudcollage som Waters älskat ända sedan de psykedeliska dagarna med Pink Floyd. Utan dem hade albumet somnat in totalt.

Öppningen är lovande: röster hörda som genom en vägg, en tickande klocka, dystopiska bastoner och vinande synt leder fram mot en akustisk gitarr och den suggestiva, ”Dèja vu”, om att vara både Gud och drönare. Det låter brittiskt i allmänhet och Floyd, Waters, Gilmoure, Bowie och Lennon i synnerhet.

Albumet är på alla sätt välgjort – med många nickar åt både Floyd och solokarriären – men det dystopiska skulle behöva balanseras upp med något lättsamt knasigt. Som det är nu lunkar det bara på utan några avbrott eller avsteg. De gamla fansen kommer jubla men han lär inte attrahera några nya.

Todd Rundgren är mera av en positiv Gullan Bornemark-typ. Han är också en politisk engagerad man men skojar gärna till sina åsikter om sakernas tillstånd. Ett av spåren på det nya albumet, ”Tin foil hat” handlar uppenbarligen om Donald Trump – Waters refererar också till honom – men är dessvärre lika tandlöst som ett tokroligt inlägg om presidenten på Facebook. Att han fått med sig Steely Dan-mannen Donald Fagen på denna mesiga attack är obegripligt. Låten är småputtrigt mysig men befinner sig, både musikaliskt och textmässigt, på ljusårs avstånd från den höga standard vi förknippar med Donald Fagen.

Fagen är en av många gäster på Rundgrens album. Några, men inte alla, är också angivna som medkompositörer. Anmärkningsvärt är att vår egen Robyn sjunger på det starkaste spåret, ”That could have been me”. Det skulle kunna var en Kleerup-produktion med Hall & Oates-vibbar och har alla förutsättningar att bli en hit.

Darryl Hall är själv med på ett spår, den 80-talssouliga ”Chance for us”. Men även om det är en härlig blue eyed-souldänga, komplett med ett kort saxsolo, lyfter det inte riktigt.

Samma sak med den i teorin lovande Dâm Funk-kollaborationen, det groovar på rätt 80-talssätt men blir tjatigt.

Då är det lättare att gripas av sångaren John Bouttés lena insats på den uppdaterat Philly-souliga ”Beginning (of the end)”.

Sångarna gör genomgående ett bra jobb och låtmaterialet har sina ljuspunkter. Problemet ligger främst i att produktionen låter hemmasnickrad och att multiinstrumentalisten Rundgren förlitat sig på sin gamla instrumentpark med syntar från 80-talet.

”White knight” är tillsammans med ”Runddans” (albumet han gjorde med Emil Nikolaisen och Hans-Peter Lindstrøm 2015) Rundgrens bästa utgåvor på en herrans massa år. Men avståndet till mästerverken från 70-talet är ändå förfärande långt.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170609

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: