Jazzmeia Horn: A social call (Prestige, 2017)
Det låter knappast som en debut. Men så är det: med en superproffsig men inte fullt så namnkunnig ensemble har den 26-åriga Jazzmeia Horn fått ihop ett mycket genomarbetat och varierat första album.
Här finns inget eget material, istället en rätt vildvuxen blandningen med välbekanta standards, gamla soullåtar och utflykter in i gospel och hardbop.
Ett långt medley med ”Afro blue/Eye see you/Wade in the water” – där Jazzmeia Horn plockar fram sin inre Al Jarreau – närmar sig den politiska och kosmiska jazzen med rasslande slagverk och spoken word. Det är rätt långt från öppningen med Betty Carters ”Tight”. I ett annat medley sammanförs gospeln ”Lift every voice and sing” och den jazzbluesiga ”Moanin'” med gott resultat.
Men även om allt är snyggt och proffsigt och vitalt fungerar albumet mest som en riktigt bra presentation av en ny tung Sarah Vaughn-inspirerad röst på den amerikanska jazzscenen. Får man önska sig en tydligare personlig profilering till nästa gång? Och kanske ett steg framåt i riktning samtiden.
©Dan Backman (rec publ i Orkesterjournalen 3/17)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera