kritik sedan 1993

Jazzmeia Horn: A social call (Prestige, 2017)

Det låter knappast som en debut. Men så är det: med en superproffsig men inte fullt så namnkunnig ensemble har den 26-åriga Jazzmeia Horn fått ihop ett mycket genomarbetat och varierat första album.

Här finns inget eget material, istället en rätt vildvuxen blandningen med välbekanta standards, gamla soullåtar och utflykter in i gospel och hardbop.

Ett långt medley med ”Afro blue/Eye see you/Wade in the water” – där Jazzmeia Horn plockar fram sin inre Al Jarreau – närmar sig den politiska och kosmiska jazzen med rasslande slagverk och spoken word. Det är rätt långt från öppningen med Betty Carters ”Tight”. I ett annat medley sammanförs gospeln ”Lift every voice and sing” och den jazzbluesiga ”Moanin'” med gott resultat.

Men även om allt är snyggt och proffsigt och vitalt fungerar albumet mest som en riktigt bra presentation av en ny tung Sarah Vaughn-inspirerad röst på den amerikanska jazzscenen. Får man önska sig en tydligare personlig profilering till nästa gång? Och kanske ett steg framåt i riktning samtiden.

©Dan Backman (rec publ i Orkesterjournalen 3/17)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: