Gallerirond/Stockholm 17 juni 2017
Not Vitals skulpturer är mer märkliga än bra. Den schweiziska konstnären är ett hyfast stort och respekterat namn på den internationella konstscenen och gör en konst som kräver stora utställningsrum av den typ som Galerie Forsblom kan erbjuda.
De blanka och kalla verk, mellan design och konst, som presenteras här känns egentligen mer Andersson/Sandström än Forsblom (eller ska vi säga Lars Bohman, galleriet är ju inne i en slags övergångsfas).
En välvillig tolkning är att det är konst av utomjordiskt ursprung. Konst avsedd för silvriga, långa och outgrundliga konstsamlare som liksom svävar fram i sina lyxigt minimalistiska hem.
Men inte ens en sådan tolkning hjälper: det här är en osedvanligt tråkig utställning.
(Galerie Forsblom tom 12 augusti)
Det finns något utomjordiskt även över Bernard Kirschenbaums skulpturer på Nordenhake. Fast här anknyter formspråket tydligare till en minimalistisk tradition.
De fyra stora verk som visas kommer från 1970-, 80- och 90-talet och är lika kalla och industriella som Not Vitals skulpturer men formspråket är både säkrare och mer mångtydigt.
Den amerikanska konstnären, som innehade en professur vid Konsthögskolan 1985-91, var djupt nere med geometrin i alla dess aspekter, vilket inte uteslöt en poetisk dimension.
”Monument to the earth” ser ut som om en grön asfalterad yta liksom sugs upp. Eller som en arkitektmodell av ett höghus på en avlägsen planet.
Jag gillar inte den plastigt melerade ytan på verket men formen korreponderar fint med ”Way 2”, en cylinder i rostfritt stål (det gillar jag desto mer) som kapats på mitten men fortfarande är intakt. Det är omöjligt att inte tänka på Walter De Maria, även om han aldrig skulle kapat något på det viset.
”Transformation”, fem klassiskt minimalistiska variationer i akrylglas på triangelformen, har även de starka band till Walter De Maria.
Kanske dags för Moderna Museet att göra en mindre retrospektiv?
(Nordenhake tom 22 juni)
Steget till Karin Alsins utställning på SPG Gallery är, vare sig bildligt eller bokstavligt talat, särskilt långt.
Alsin jobbar med element. Dels i betydelsen vind, eld, jord och vatten, dels konkret med gamla vattenburna element i gjutjärn.
Ett av dem är i stort sett intakt: uppsatt på väggen fast modifierat så att vattnet och värmen går i en slinga.
Elementen är fantastiskt vackra i sig själva, men Alsin har sågat isär dem och använt dem till strama skulpturer som ibland kan bli till pelargångar eller ryggrader, ibland till något allmänt minimalistiskt med något jan håfströmskt i själva patinan.
Det är fint och säkert gjort men själva projektet är begränsat och därmed svårt, föreställer jag mig, att ta vidare.
(SPG tom 17 juni)
Marcel Dzama är något av en motpol till de ovan nämnda skulptörerna. En fritt fabulerande tecknare och målare med dragning åt 1920-talet och det både dekadenta och bisarra.
Med en kärvt vacker färgskala kastar han sig som en hipster mellan stilar, epoker och uttryck. Det visuella känns vintage och retro men innehållsmässigt är det delvis uppdaterat med samtidskommentarer.
Det är faktiskt ingen ordning alls och när han i en av utställningens största och mest iögonfallande målningar hävdar att ”revolutionen kommer vara kvinnlig” vet jag inte riktigt vad han är ute efter. Det är ju liksom svårt att veta hur man ska förhålla sig till demonisk revolutionsromantik med fladdermöss, kranium och maskerade kvinnor med automatgevär. Men det är en riktigt snygg bild.
Frågan är om begreppet målningar duger. Många av de utställda bilderna innehåller texter och är snarare att betrakta som affischer. Vissa ser ut som bokomslag eller illustrationer till en imaginär text.
Närheten till såväl Jockum Nordström som Henry Darger är påfallande. Fast Dzama är mer beslutsam i sitt uttryck. Han sätter tydligare punkter efter sina påståenden. Ibland till och med utropstecken.
Marcel Dzama är en produktiv konstnär: här finns förutom målningar och teckningar små tablåer i glaslådor, ansikten gjorda av, som det ser ut, konservburkar, med både drag av folkkonst och outsider art, och en film, ”Un danse des buffons”. Den sägs handla om kärleksaffären mellan Marcel Duchamp och Maria Martins och är mycket konstig: en välgjord parafras på den slags konstfilmer som dadaisterna och surrealisterna gjorde, blodig och otäck och poetisk och vacker. Jag brukar inte orka med filmer på utställningar men den här såg jag nästan från början till slut.
(Galleri Magnus Karlsson tom 18 juni)
Slutligen: Domeij Gallery avslutar säsongen och tiden på Luntmakargatan (till höst blir det ny lokal på Östermalm) med en lika opretentiös som trevlig grupputställning, ”Mejan 95”.
Annika Johansson, som hade en fin utställning på galleriet tidigare i år, har samlat ihop kurskamrater från Konsthögskolan som gick ut 1995. Var och en bidrar med ett eller flera verk, alla drar åt rätt olika håll.
Några namn har man sett under årens lopp, som Martina Muntzing och Patrik Andiné, några har man glömt bort eller undrat över var de försvann, som Johan Wiking, några är helt nya bekantskaper.
Här finns flera fina verk men jag fastnar särskilt för Johan Wikings två märkliga skulpturer i grönt, vitt, svart och gult. De ser ut som några slags pigga varelser som klättar på galleriets väggar.
De kommunicerar väldigt bra med Björn Stampes likaledes märkliga målning. Båda jobbar ju med en slags post-popkonst. Eller vad man nu ska kalla det.
(Domeij Gallery tom 17 juni)
©Dan Backman 170618
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera