Viktor Rosdahl, ”Post empire”: Christian Larsen/Annika Johansson, ”Reminiscence”, Domeij Gallery, Stockholm, 2017
När jag står framför Viktor Johanssons monumentala målning av ett bergsmassiv, den största på utställningen, är det som att bilden både nästan ramlar över mig och som att jag faller in i den.
Det kanske har med perspektivet att göra. Eller det märkligt purpurfärgade mittpartiet.
Tankarna går både till Caspar David Friedrich, jag blir en av de betraktare som CDF målat av bakifrån, och Dick Bengtsson, de två gestalterna i bildens nedre högra hörn kunde vara hämtade från hans målning ”Bergsvandrare”.
Det är en psykedelisk målning. Eller kanske en psykedelisk uppdatering av symbolismen. Perspektivet är ihoptryckt, färgerna är uppskruvat febriga och i dalen bakom det purpurfärgade ligger kanske Shangri-La.
En annan målning är mer som en transcendental vilda västern-fantasi från Klippiga bergen. Ytterligare en tycks härstamma från Alperna. Här är berget som ryggen på ett gigantiskt förhistoriskt djur. Det skulle kunna vara målat av Jan Håfström på det tidiga 70-talet.
I det tysta och avskalade lilla gallerirummet blir målningarna som fönster ut mot en helt annan verklighet.
Även Annika Johansson har en bild av ett bergmassiv på sin utställning ”Reminiscence”. Här är det en bergskedja som speglar sig i ett spegelblankt hav. På den raka linje som skiljer land från hav har placerats tre dubblerade bilder: hus, ett ansikte, en man som målar ett självporträtt.
Färgerna är gråbruna och jag får en känsla av Norges västkust och Atlanten, kanske Lofoten.
Speglingarna och inverteringarna är återkommande på utställningen. På en bild ser vi en man porträtterad bakifrån. Mannen målar på vad som ser ut som ett landskap, även om spegeln (där han mångfaldigas) antyder att det skulle kunna bli ett självporträtt. Bilden dubbleras under, fast då som ett negativ upp och ner.
Bilder ur ett privat fotoalbum blandas med naturmåleri och rumsinteriörer. På en vägg hänger några dekorativt runda bilder som tycks abstrakta i en slags konkretistisk stil. Fast egentligen är det draperier.
Sammantaget är det gåtfullt på ett sätt som skulle kunna kallas surrealistiskt. Fast kanske ändå inte: det är mer dröm än surrealism. Och sakligare.
Motivmässigt hänger bilderna inte riktigt ihop. Men Annika Johansson har ett sätt att måla på som gör att denna fina utställning ändå känns konsekvent i sitt känsloläge.
Det är lite som att hon hängt imaginära draperier framför alla målningar: innehållet blir oåtkomligt för förnuftet.
©Dan Backman 170331
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera