Bill Laurance: Fasching, Stockholm, 16 mars 2017
Små trumset brukar vara ett gott tecken. Det finns undantag, förstås, men de trummisar som håller sig till standardutrustningen – baskagge, virvel, hängpuka, golvpuka, hi-hat och några cymbaler – brukar vara de bästa. De med triljoner pukor och cymbaler har ju en tendens att slå sönder groovet med uppvisningskonster.
Luke Flowers tillhör den här kategorin. Hans trumset är lika litet som hans spelstil är kraftfull och dynamisk. Tillsammans med basisten Chris Hyson driver han musiken framåt med en obönhörlig kraft och vitalitet. Ingen av dem behöver visa upp sitt kunnande i långa tråkiga solon, vi hör ju ändå att de är duktiga och bra.
Flowers och Hyson är på Fasching med den brittiska klaviaturspelaren Bill Laurance. Han har varit i Sverige förut med de omåttligt populära Snarky Puppy och nu som då är det en till stora delar påtagligt ung publik som kommit till jazzklubben. Ett bevis så gott som något på att jazzen är en levande konstform. För även om Laurance bara undantagsvis renodlar hardbopen och den modala jazzen är det där han hör hemma.
Med klaviaturer på tre sidor – Faschingflygeln, Fender Rhodes, två syntar, Roli Seaboard (typ en anslagskänslig gummimatta som Laurance entusiastiskt visar upp) – är han som en klaviaturfantom från gamla tider. Dock en nedtonad sådan: brittiskt belevad och utan behov av att flasha med sin teknik.
Som pianist är han intensiv och romantiskt expansiv och avslutar gärna med en dramatisk smäll i diskanten. Han har mycket att göra och spelar ofta på två klaviaturer samtidigt. Det är inte idealiskt: en extra klaviturspelare eller, ännu hellre, en gitarrist skulle ge Laurance mer kreativt spelrum.
Men det är uppenbarligen så här han vill ha det. Med trummor, bas (kontra, elbas, syntbas) och en fantastisk slagverkare, Felix Higginbottom, fylls alla hål och skrymslen ut. Alla är säkra instrumentalister och alla jobbar åt samma håll. Laurance är förvisso något slags centrum, men han är också kugge i ett intrikat maskineri.
Slagverkaren med det snygga namnet, Felix Higginbottom, är viktig. Det är han som får upp musiken i överväxel. Inte minst i ”Time to run”, som Laurance refererar till som ”afrikansk” men som i mina öron är smattrande latingroovig.
En annan låt som kliver ut som en höjdpunkt är ”Mr. Elevator”. Här gör gruppen något som närmast kan beskrivas som elektronisk smooth jazz. I ”The real one” närmar man sig Miles Davis råa jazzrock från tidigt 70-tal. Då kokar det.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170317
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera