kritik sedan 1993

Frank Zappa: Little dots (Zappa records/Universal, 2016)

Förhållandet till jazzen är ett lite knepigt kapitel i historien om den oförliknelige Frank Zappa. Det är kanske inte det ämne som engagerat zappaister allra mest, men ändå tillräckligt mycket för att en av dem, Geoff Wills, skulle skriva en bok om det (anmäld av Magnus Nygren i OJ 3/16).

Den påstådda motviljan till trots fanns jazzen närvarande i hans musik hela tiden, även om det ofta bara var som en känsla eller doft. Zappas mest explicit jazziga år var 1972 då han släppte ”Waka/Jawaka” och ”The Grand Wazoo” och satte ihop ett tillfälligt storband med studio- och jazzmusiker från Los Angeles. Gruppen fanns i två upplagor, Grand Wazoo och Petite Wazoo, och turnérade både i USA och Europa, dock ej i Sverige.

815zm11mhsl-_sy355_”Little dots” är den fjärde postuma releasen som dokumenterar den här korta Zappa-epoken och är sammanställd av live-inspelningar gjorda med den mindre upplagan av gruppen, Petite Wazoo, i november och december 1972. Precis som de andra plattorna är Little dots mest av intresse för samlarna, komplettisterna och vi som fortfarande blir upphetsade av nya fynd från Zappa-arkivet. Alla andra klarar sig bra med ”Waka/Jawaka” och ”The Grand Wazoo”.

Med detta sagt går det ändå att hitta musikaliska guldkorn på detta och de andra albumen, vissa specifikt jazziga, andra mer obestämbara. På ”Little dots” börjar det svagt med en oinspirerad version av Zappa-klassikern ”Cosmik debris” (som kom två år senare på ”Apostrophe”) men fortsätter desto bättre med ett långt och intensivt solo i titelspåret där gitarren, som så ofta, glidflyger över en musik som skulle kunna ha ett ursprung både i mellanöstern och Indien.

0041a485”Rollo”, albumets höjdpunkt, är den sorts underbart intrikata och ospecifierade musik som bara Zappa kunde skriva och få musiker att framföra. ”Kansas City shuffle” är inget mer än just det, en simpel bluestolva fast med ett grymt Zappa-solo, medan den avslutande ”Columbia, S.C.” är en lång improvisation, drygt 25 minuter, delvis styrd genom Zappas speciella sätt att dirigera sina musiker. En hel del går på tomgång men det finns några mycket fina och för Zappa rätt udda passager.

Tilläggas kan att trummisen på nämnda improvisation, Maury Baker, blixtinkallades då Zappas ordinarie trummis vid denna tid, Jim Gordon, samma dag åkt fast för innehav av kokain. Perfektionisten Zappa hade ju även den sidan, att han kunde agera i stunden och var villig att stiga ut i det okända. ”If it’s too crappy we’ll quit”, som han säger precis innan han låter en udda instrumentkombination med oljefat, elbas och oboe inleda.

©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 6/2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: