Kate Bush: Before the dawn (Fish people/Warner, 2016)
När Kate Bush återvände till konsertscenen 2014 var det 35 år sedan hon turnérade. Stockholm var ett av stoppen då, närmare bestämt Konserthuset 24 april 1979, men sedan dess har konserterna varit få och turnéerna lika med noll.
Albumsläppen har även de varit glesa och intervjuerna enstaka men 2014 var alltså den medieskygga brittiska sångerskan och kompositören tillbaka med 22 konserter på Apollo Hammersmith mellan 26 augusti och 1 oktober 2014.
London-konserterna var att betrakta som en popkulturell händelse av rang och biljetterna sålde slut snabbare än det tar att bokstavera ”Wuthering heights”. För alla oss som försökte köpa biljett men misslyckades, och vi var många, är albumversionen av den spektakulära konserten naturligtvis efterlängtad. Konserterna filmades och det har talats om en dvd men detta är vad vi får: en version tänkt att fungera utan de visuellt spektakulära upptågen på scen.
Och nog fungerar det. Kate Bush kan ibland bli lite för mycket och av rapporterna från konserterna att döma stod den teatraliska gestaltningen i tre akter ibland i vägen för musiken.
Det är en ljudmässigt bra upptagning, med närvarokänsla och välgörande fri från efterhandsbearbetning, men drygt 154 minuter Kate Bush är rätt mastigt att ta in på en och samma gång. En akt i taget är att rekommendera för den som ännu inte tagit steget in i den lätt progrockigt gotiska Kate Bush-världen.
Första akten är rätt stabbig, på det där sätten som brittisk popmusik från 80-talet – tänk Peter Gabriel, David Bowie och Pink Floyd – så ofta var. Melodierna är fina, och Kate Bush framför dem med en passionerad stämma som hållit sig genom åren, men den musikaliska inramningen hade mått bra av en uppdatering.
En sång som ”King of the mountain” – som kommer från 2005 års ”Aerial” men låter 20 år äldre – kanske fungerade på scen med en teatral iscensättning men blir här plågsamt utdragen med ylande sång, heltäckande syntmattor, tunga trummor och bredbenta gitarrer.
Andra akten är helt ägnad sångsviten ”The ninth wave”, från 1985 års ”Hounds of love”. Den har getts karaktären av ett mörkt och dramatiskt hörspel, som särskiljer den från originalet, med sånger, dialoger och monologer kryptiskt kretsande kring en kvinna försvunnen till havs och hennes kamp för överlevnad.
Bäst tycker jag om tredje akten, som innan extranumren ”Among angels” och ”Cloudbusting” upptas av sviten ”A sky of honey”, från 2005 års ”Aerial”. Här är Kate Bush som mest poetisk: skildringen av en sommardag och, mer specifikt, en undran över varför morgonens första strimma av ljus får fåglar att börja sjunga blåser in varm luft och kyrkklockors klang i den mjukt grooviga musiken.
Det går naturligtvis att ha åsikter om urvalet sånger – var är ”Wuthering heights”, ”Flower of the mountain”, ”Deeper understanding” – men det tjänar inget till. Det här är ju en anspråksfull artist med oerhört stark intergritet och en kompromisslös konstnärlig vision.
Det är inte alltid helt lätt att greppa vad hon vill förmedla och gestalta, och ibland vill man inte följa med henne på resan, men det är en artist som är värd den djupaste respekt.
©Dan Backman Rec publ i SvD 161201
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera