Konstrunda/Paris 5-8 december 2016
1930-talets USA förknippas med börskrasch och efterföljande depression. Det var också – som uställningen ”La peinture américaine des années 1930” på Musée de L’Orangerie visar – en guldålder för den nordamerikanska konsten.
Edward Hopper och Georgia O’Keeffe kommer från den här tiden, liksom många andra framstående målare. Båda är representerade med verk i denna, låt mig säga det direkt, ganska så underbara utställning.
O’Keeffe-målningarna är kanske inte så mycket att kommentera men de två Hopper-målningar – ”New York movie” och ”Gas” – som skeppats över från MoMa i New York är två av många nyckelverk i ett fantastiskt konstnärsskap.
Det första en förtätad interiör från en biografsalong, det andra en bensinmack vid en ödslig landsväg precis på randen till en mörk låg skog. Båda är superklassiker och idag nästan oanständigt mycket retro, särskilt för biograf- och bensinmacksnostalgiker.
Måleriet är så vackert och mjukt och med så betagande färger (som om han målat med technicolor-pigment) att man blir tårögd. Amerikanskt vardagligt och rättframt men med en europeisk sensibilietet.
På tal om det: Orangeriet inhyser en stor samling Renoir och nog går det att dra ett slags kopplingsschema mellan Renoir och Hopper.
Grant Woods ikoniska ”American gothic”, med det strävsamma farmarparet framför sitt nästan kyrkliknande hem, är en annan målning som bara kunnat göras i det stora landet i väster. Målningen är Woods mest kända men konstnären, som framför allt avbildade landsbygden i mellanvästern, är representerad med målningar som egentligen är intressantare.
Stiliserat böljande odlingslandskap, en dramatiskt annalkande bilkrock och ”The midnight ride of Paul Revere” (om en viktig episod i den amerikanska historien) är målade med starka färger och tecknade med djärva perspektiv.
Av de mindre kända konstnärerna på utställningen kan man lyfta fram Peter Blume, en politisk surrealist med ett anslag som ser ut att ha inspirerat de amerikanska low brow-målare från 60-talet och framåt. Hans målning ”The eternal city” (med en grotesk Mussolini i centrum) kan man stå länge, länge framför och förundras över. Inte minst kan man beklaga att en så intressant och bra konstnär förblivit kvar i den konsthistoriska periferin.
Måste även nämna Charles Sheeler, också han en i Europa ganska så okänd konstnär och fotograf. Hans öververkligt distinkta och exakta avbildning av en industrianläggning i Detroit får poetiskt abstrakta kvaliteter. Precis som bilden av en hydroelektrisk turbin – ett motiv så gott som något – som sätts på plats i en dammanläggning. Det ser ut som sovjetisk propagandistisk realism fast utan statlig idelogisk styrning.
(”La peinture américaine des années 1930”, Musée de L’Orangerie tom 30 januari 2017).
Jämfört med de amerikanska 30-talskonstnärerna är landsmannen Cy Twombly en överestetiskt asketisk tråkmåns. Men ändå, ju längre in man kommer på Centre Pompidous stora och gråa retrospektiv med Twombly – generationskamrat med popkonstnärerna men bosatt i Italien från 1957 till bortgången 2011 – desto svagare blir motståndet mot de stora dukarnas torra klotter.
Det har mest med färgen att göra. Någonstans i mitten, efter de tråkiga skulpturerna, börjar färgen tala. Formmässigt är det fortfarande att likna vid ett rytmiserat klotter, men den rinnande och droppande färgen äger en förföriskt sensibel kvalitet. (Cy Twombly, Centre Pompidou tom 24 april 2017).
På Grand Palais får man på två helt olika uställningar möta såväl Hergé som Frida Kahlo. Det är inte det sämsta.
Tintin-uställningar har man kunnat se lite varstans, även i Sverige om jag inte missminner mig. Men här är fokus lagt på seriens upphovsman, belgaren Hergé, vilket gör ett besök obligatoriskt inte bara för oss Tintin-fans.
Förutom många, många underbara skisser till de olika äventyr han skickade ut den unga journalisten på får vi även se exempel på Hergés eget fria konstskapande. Det är flyhänt i olika stilar men är mer intressant som kuriosa än som konst.
Då är hans konstsamling mer imponerande. Stora och bra, och lite oväntade, namn ur samtidskonsten. Konst som han härbärgerade både hemma i våningen och i sin studio.
Den stora modellen av Kapten Haddocks kära Moulinsart är inte så dum men bäst är kanske ändå rummet med exempel på Hergés kommersiella verksamhet, innan Tintin tog över. Hergé och hans partner José Delaunoit gjorde via Atelier Hergé-Publicité stringenta och lustfyllda annonser och affischer för alla möjliga varumärken. (Hergé, Grand Palais tom 15 januari 2017).
Den andra stora Grand Palais-utställningen ägnas Mexico och konsten under 1900-talets första hälft. Frida Kahlo och Diego Riviera är uställningens superstjärnor men här finns många andra intressanta konstnärsskap att bekanta sig med. Sådana som hamnat i skuggan av Frida Kahlo och ”the big three”: Diego Riviera, José Clemente Orozco och David Alfaro Siqueiros.
För oss som är besatta av Frida Kahlo finns det åtta målningar att närstudera. Höll på att missa två mästerliga och roligt knäppa fruktstilleben men det dubbla självporträttet ”Las dos Fridas”, och det där hon klippt av sig allt hår, var omöjliga att gå förbi. Starka, vackra målningar som trots det högst privata anslaget förblir djupt berörande och allmänmänskliga. Det är en sorts helt egen och mycket noggrant utförd surrealistisk naivism med en tidlös kvalitet.
I det sista rummet finns en fin bild av den sällan visade och förbisedda surrealisten Leonora Carrington och en helt fantastisk målning från 1976 av Juan O’Gorman. Konstnären, som även var en uppburen arkitekt, har målat upp en lika underbar som helknäpp drömsk surrealistisk vision av ett ”projekt för ett monument” ägnat Botticellis ”Venus födelse”.
Det ser ut som en psykedelisk low brow-målning med Hieronymus Bosch-vibbar och postmästaren Ferdinand Cheval – den franska brevbäraren som byggde ett ”idelapalats” och därmed blev en av ”särlingskonstens” största namn – i det övre vänstra hörnet. (Mexico 1900-1950, Diego Riviera, Frida Kahlo, José Clemente Orozco et les avant-gardes, Grand palais tom 23 januari 2017).
På Monnaie de Paris visas nya och gamla verk av en av samtidskonstens superstars: Maurizio Cattelan. Det är en sorts comeback av den italienska skulptören (om nu det är rätt beteckning) som påstod att retrospektiven på Guggenheim i New York 2011 skulle varit den sista.
Nu är han i alla fall tillbaka med nya och gamla verk sparsmakat utplacerade i eleganta 1800-talssalar.
Och jo, nog är det en synnerligen väl vald miljö att visa Cattelans absurda skulpturer i. En hängande häst i trapphallen, påven som träffats av en meteorit, mannen som tittar upp ur golvet, hästen som håller på att försvinna in i väggen, en bedjande Hitler.
Det är bra, och ibland lite läskiga, superrealistiska skulpturer av den sort som visas på alla stora muséer, konsthallar och mässor. Konst som kvalitetsäkrats av ledande konstkritiker och curators och köpts av de riktigt penningstarka samlarna.
Ändå, eller just därför, lämnar de en lite sur och tom eftersmak av kyla och spekulation. (Maurizio Cattelan, ”Not afraid of love”, Monnaie de Paris tom 8 januari 2016).
Då blir jag gladare av Eva & Adeles anspråkslöst knäppa utställning på Musée d’art moderne. ”The Hermaphrodite twins in art”, som de kallar sig, har varit ett stående performanceinslag på den globala konstscenen under de senaste 25 åren.
Med rakade huvuden och kitschiga rosa utstyrslar har de dykt upp på prestigefyllda konstvernissagér och liksom bara varit där. Det har räckt. Själv har jag sett dem en gång, på en pressvisning av Venedigbiennalen.
Utställningen är fluffig och sockrad som en rosa prinsesstårta men man måste beundra deras idoga energi och konsekvens. I dessa normkritiska HBTQ-tider ligger de dessutom mer gender bender-rätt än någonsin förr.
På utställningen får man se alla deras noggrant skräddade kreationer, den rosa husbil de reser runt med och några märkliga filmer.
Gulligt är nog ordet. (Eva & Adele, ”You are my biggest inspiration”, Musée d’art moderne tom 26 februari 2017).
©Dan Backman 161217
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera