kritik sedan 1993

Ennio Morricone: Ericsson Globe, Stockholm, 28 november 2016

När Ennio Morricone skulle skriva musiken till Sergio Leones nyskapande spagettiwestern ”För en handfull dollar” fanns det ingen budget för en stor orkester. Morricone löste det med en innovativ instrumentering, som visssling och elgitarr, i kombination med konkreta ljud som pistolskott och pisksnärtar. Det var en lågbudgetlösning som bidrog till filmens särprägel och blev den italienska kompositörens genombrott på vita duken.

Tiden går och nu är den Oscarsbelönade och Polarpris-vinnande Morricone antagligen den filmkompositör flest människor kan nämna vid namn. Så stor och beryktad att Harry Amster beordrades att titulera honom maestro när han intervjuade honom för SvD tidigare i år.

morricone_1360938751_crop_500x50060-årsjubiléet som yrkesverksam musiker, kompositör, arrangör och dirigent firas med en påkostad världsturné med Tjeckiens nationella symfoniorkester, inkluderande en kompsektion och sopranen Susanna Rigacci, och lokalt kompletterad med Helene Stureborgs Kammarkör och Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör.

När maestro Morricone, 88, sätter sig vid notbladen i Ericsson Globe för sin första Sverigekonsert någonsin är det knappast någon liten lågbudgetorkester han har framför sig, även om den inte ser så stor ut i den väldiga Globenkupolen. Med start i filmmusiken till Giuseppe Tornatores ”The legend of 1900”, inledd med drömsk harpa, blir det en tvådelad konsert fylld av starka känslor och brett uppmålade bilder. Morricone räds inte det sockrat sentimentala och melodramatiska, och kliver väl ibland över gränsen, men det är ju filmmusik och då gäller delvis andra spelregler.

Det är musik som skildrar en mängd olika händelser och känslor men musikaliskt hålls det ihop av ett tonspråk som kanske inte alltid är originellt men ändå identifierbart. Det blir sällan Hollywood-svulstigt eller överdramatiskt, snarare påfallande nedtonat.

De välkända kompositionerna finns förstås med i konserten: temat från Sergio Leones ”Den gode, den onde och den fule”, ”Gabriel’s oboe” från ”The mission”, ”Cinema Paradiso”. Listan kan göras längre men styrkan här är att det inte finns något utfyllnadsmaterial.

r-2689080-1464283095-4871Morricone håller inte alltid genialisk toppklass men det är fängslande som en bra film hela tiden. Dessutom finns det många pärlor bland de mer okända kompositionerna. Som den livfulla och lätt jazziga ”Metti, una sera a cena”, från en italiensk 60-talsfilm som mig veterligen aldrig gick upp i Sverige. Noteras bör också att han hållit stilen genom åren: utdragen ur den mystiskt dramatiska musiken till Quentin Tarrantinos western ”The Hateful eight”, från 2015, hör med sina knarrigt riffande fagotter till konsertens bästa.

Sedan kan man förstås komma med invändningen att filmmusik ofrånkomligen förlorar i kraft när det visuella tas bort. Jag förstår att maestro Morricone vill att musiken ska få spela huvudrollen men jag kan ändå inte låta bli att önska mig filmavsnitt på storbildskärmarna istället för helt meningslösa närbilder på orkesterns medlemmar och Morricones lite trötta dirigerande.

©Dan Backman Rec publ i SvD 161130

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: