Gallerirond/Stockholm, 25 november 2016
Det känns som att Stanley Whitney hamnat på fel galleri. Amerikanens stora abstrakta dukar är ju sådana man mer väntar sig att få se på Galleri Lars Bohman.
Jag tänker spontant på Donald Baechler, en av de konstnärer som Bohman brukar visa, trots att han är företrädesvis figurativ. Det kanske har att göra med den lite barnsliga färgglädje man kan hitta hos båda.
Whitneys bilder är konstruerade på ett likartat sätt: kvadratiska dukar med kvadrater och rektanglar, linjärt placerade och avgränsade med smala horisontaler, inga vertikaler.
Ytan är snustorr, det ser mer ut som Flash-färg än olja på duk, och färgfälten är uppmålade med breda penslar och, som det ser ut, snabba handrörelser.
Färgen är omväxlande täckande, omväxlande transparent. Ibland rinner den.
Uttrycket är väldigt direkt, samtidigt som det finns ett konceptuellt drag. Ungefär som att konstnären målar själva föreställningen om hur en abstrakt modernistisk målning kan se ut.
Det skulle också kunna vara – och det här är ett positivt omdöme – abstrakt konst som den ser ut i Ankeborgs konstmuseum.
Konstnären själv (född 1946) refererar till jazzmusik och arkitektur men mest av allt är han ännu en av alla dessa som jobbar med vad som brukar betecknas som the grid, alltså abstrakta tavlor som bygger på rutnät. Tänk Piet Mondrian och Agnes Martin. Fast med ett helt annat uttryck.
(Galleri Nordenhake tom 21/12)
Katrin Westman ägnar sig också åt den abstrakta konsten. Fast där Stanley Whitney låter sina färgytor vara separerade (men samspelande) blandar Westman allt i ett kaotiskt upplöst virrvarr.
Det funkar sådär i enskilda målningar men blir övertygande i utställningens centrala verk ”Portrait I-XV” där hon satt samman 15 rektangulära målningar till ett sammanhållet verk.
De enskilda målningarna är sinsemellan olika men målade på samma sätt och med en likartad klang i färgen. Det gör att verket ändå kan upplevas som en fungerande helhet.
Det är ett verk att försjunka i. Länge. Här finns en organisk kvalitet: tittar man länge blir det som levande materia.
(Galleri Andersson/Sandström tom 17/12)
Christina Ekstrand jobbar på ett likartat sätt som Katrin Westman. Fast hennes färgskala är mer sammanhållet jordig och hennes sätt att fylla bildytan mer konsekvent.
Ekstrands virrvarr är lika komplext som Westmans men liksom ännu mer intrasslat. Ska man söka konkreta referenser så kan snårig urskog eller förmultnad jordyta duga.
Utställningen är något enahanda och stundtals ganska stum. Bäst är några bilder i entrén, målade på ritfilm. De har en luftighet som målningarna i de inre rummen saknar.
(SPG tom 17/12)
Galleri Flach visar den svenska fotografen Hans Hammarskiöld. Fokus ligger på 1960-talet och kulturpersonligheter, särskilt bildkonstnärer, som Hammarskiöld hängde med. Det är således mer dokumentärfotografi än renodlade porträtt.
Hammarskiöld var en fantastisk fotograf av den gamla skolan så här finns många toppenbilder. Inte minst av popkonstnären Claes Oldenburg.
Annat att lyfta fram kan vara den väldigt fina svit bilder som porträtterar koreografen Birgit Åkesson i aktion. Eller de på Bror Hjorth där han ser ut som Andy Warhol. Eller bilderna från den legendariska utställningen ”Hon” på Moderna museet.
Det är många bilder man sett förr i olika sammanhang men det är ändå kul att se dem samlade på detta sätt.
En rolig grej är att det inkluderats en liten skärva från själva skulpturen ”Hon”, signerad av Nike de Saint Phalle, P.O. Ultvedt och Jean Tinguely.
(Galleri Flach tom 17/12)
Mer fotografi: Galleri Fagerstedt visar nya verk av den i Sverige verksamma koreanska konstnären Hyun-Jin Kwak. Utställningens titel är ”A study of landscape and beauty” men jag antar att det är fotografier som ingår i hennes fotoprojekt ”Girls in uniform”.
Här möter vi alltså återigen de koreanska skolflickor i uniform (vit skjorta, plisserad blå kjol) vi sett många gånger förr i gåtfulla situationer och aktioner.
De blir nästan som seriefigurer på olika uppdrag och äventyr. Eller som Rita Lundqvists lilla flicka.
Den här gången är några av dem ute i ett koreansk berglandskap som enligt folktron har magiska och övernaturliga krafter. Vi ser dem liggande vid vattendrag med huvudet delvis nersänkt i vattnet. Varför de ligger så är oklart. Någon slags ritual?
På en bild vandrar en flicka upp för en lång stentrappa. Vad som finns där uppe är okänt. På en annan ser vi två flickor i ett skogsbryn vid en väg, en av dem kammar håret, en annan kommer bärande på vad som kan vara en lampa.
Det är utsökt vackra bilder. Gåtfulla, laddade, hemliga.
I ett hörn har en flicka tagit fysisk gestalt, fast utan något huvud. Hon sitter på en liten stol med kroppen riktad mot väggen. Det ser lite otäckt ut och skulle kunna vara en skulptur av Lars Nilsson, men oändligt mycket bättre.
(Galleri Fagerstedt tom 22/12)
Ulrika Wärmling har också unga kvinnor som motivområde. Närmare bestämt de som klär sig enligt olika subkulturella koder.
På sin aktuella utställning är det unga svenska kvinnor, eller flickor, som anammat den japanska subkulturen Lolita som porträtterats.
Vi talar avancerad vintage med kläder influerade av barock, rokoko och den viktorianska epoken. Det finns otaliga varianter, som gothic lolita eller sweet lolita. På utställningens största målning (ännu inte riktigt färdig) syns elva företrädare för dessa två stilar samlade på Citykonditoriet.
Ulrika Wärmling är en konventionell men bra porträttmålare. Måleriet är livfullt och hon har en bra känsla för klädernas texturer.
”Epic hat meeting at Hallwylska” är utställningens mest genomarbetade målning. Den har en högre densitet och ett allvar som jag kan sakna i de andra dukarna. Kanske att hon borde gå den vägen?
(Galleri Domeij tom 18/12)
©Dan Backman 161125
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera