kritik sedan 1993

The Phantom of the opera: Cirkus, Stockholm, 14 september 2016

”The phantom of the opera” hade urpremiär på Her Majesty’s Theatre i London 9 oktober 1986. Till Sverige kom musikalen ganska tidigt, 1989, och spelades på Oscarsteatern under 6 framgångsrika år med Mikael Samuelsson i rollen som Fantomen.

fantomen-webbNär Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts musikal nu åter sätts upp i Stockholm är det förstås med Peter Jöback i huvudrollen. Efter Samuelssons år har han ju blivit synonym med den gäckande fantomen – han som bor under Palais Garnier, Paris operahus, och har halva sitt vanställda ansikte täckt av en mask – efter att ha spelat honom både i London och New York.

Och nog är Peter Jöback bekväm i sin svåra roll. Så bekväm man nu kan vara: det är ju en minst sagt komplicerad karaktär att gestalta, full av aggression, passion och maktbegär. En multibegåvad figur som blivit misshandlad och missförstådd sedan barndomen och nu söker någon slags revansch genom att styra och ställa i operahuset med hot och krävande instruktioner via brev.

Jöback gör honom till en mångfacetterat jobbig typ, både attackbenägen och undflyende och med en omåttlig åtrå till sin protegé, den svenska sångerskan Christine Daaé.

Det är mycket skickligt och personligt gjort men bland blir kroppsspråket, den gälla rösten och den övertydliga diktionen nästan ofrivilligt komiskt. Å andra sidan blir Fantomen aldrig riktigt diabolisk och skrämmande, även om han får den supertunga kristallkronan att falla ner på scenen och hänger en scenarbetare.

Jo, nog är det en riktigt saftig melodram detta. Ålderdomlig, överspänd och pendlande mellan opera, operett och musikal. Men det är så det ska vara: ”The Phantom of the opera” är en konceptmusikal och Andrew Lloyd Webber ser till att varje uppsättning håller sig inom de ramar och den standard han föreskrivit.

Utrymmet för tolkningar ligger helt i de medverkandes röster och emotionella utspel. Det är där de olika uppsättningarnas särdrag går att finna.

jkiga5lfhotkm5jo10zfFokuset ligger på Fantomen, Christina och hennes uppvaktande kavaljer Raoul. Emmi Christensson och Anton Zetterholm är rutinerade, framgångsrika och skönsjungande men ännu långt ifrån den folkkära Jöbacks ryktbarhet. Christenssons Christine och Zetterholms Raoul är inte lika spektakulära och utlevande som Fantomen men de gör dem känsligt och skickligt.

En höjdpunkt är deras romantiska möte på taket till operan. Ett möte som får Fantomen att helt flippa ut i galen svartsjuka när Christine och Raoul förenas i musikalens vackraste sång, ”Allt vad jag begär”.

Det är en mycket väloljad föreställning detta, med smidiga scenbyten, maffig körsång, läcker koreografi och en orkester som låter mycket större än den egentligen är. Frågan är om det inte är där, i själva den imponerande helheten, som den verkliga styrkan ligger.

Visuellt sett är det som en färgrann smällkaramell: med överdådigt dekorativ scenografi och lika underbart överdekorerade kostymer blir det nästan mer ögongodis än örongodis.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160916

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: