Gallerirond/Stockholm, 7 september 2016
Första gången jag såg Ulrik Samuelssons höhässja var på Moderna Museets ”Live show”. En minnesvärd utställning, eller snarare installation, han gjorde 1974 tillsammans med Sivert Lindblom och Björn Lövin.
I somras återskapades den, fast lite annorlunda, för Liljevalchs-utställningen ”Döden – en utställning om livet” i Galärvarvsparken och nu hänger den som målning i guld, rostrött och brunsvart i Gunnar Olssons lilla gallerirum.
Tillsammans med två andra målningar med likartad färgskala – en föreställande en bok, en med en urna – skapas ett rum av närmast rituell och besvärjande karaktär.
Bladguldet, som tillsammans med de välvda svarta ramarna utgör en slags signatur för Samuelsson, ger målningarna en känsla av upphöjdhet: som om boken, urnan och hässjan vore föremål för dyrkan.
Jag kan förstå strävan att skapa en tät helhet med endast tre verk på väggarna men de tre målningar som gömts på kontoret (och finns på galleriets hemsida) borde inkluderats. De är ännu bättre. (Galleri Gunnar Olsson tom 24/9).
Utställningens titel, ”Silence”, är synnerligen välfunnen. För nog är de landskap, byggnader och interiörer som Pelle Perlefelt målat påfallande ljudlösa. Som bilden av ett mäktigt berg med en grönskande sluttning: alldeles tyst och stilla avtecknar det sig mot en grå himmel som är mer materiell substans än luft.
Det är en fantastisk målning där landskapets väldighet får sina proportioner redovisade genom den byggnad, kanske ett kloster, som är belägen långt nedanför bergets topp.
En annan målning, också den med motiv från Mallorca och med samma panoramaperspektiv, är lika tilldragande tystlåten. I förgrunden ett berg med ett kors, bakom vilket ett vidsträckt landskap breder ut sig. Man kan lätt tänka in en Caspar David Friedrich som vandrar upp längs den slingrande väggen mot korset. Kanske i sällskap med Jan Håfström.
Här finns även en mycket fin olja, i mindre format, med en kvinna i motljus blickande ut från ett hotellrum över en dimmig bukt. (Domeij Gallery tom 17/9).
Ellisif Hals bilder verkar väldigt krångliga att framställa. Nästan onödigt krångliga. Först gör hon torrnålstryck i dämpat pastelliga toner sedan skär hon ut former och ihåligheter och sätter ihop dem till collage i många intrikata lager.
På den förra utställningen på Annaelle Gallery stod arkitektur i centrum. Nu har hon återvänt till sina uppväxtmiljöer i Norge och skildrar naturen där. Landskap sedda genom filter och fönster. Vissa bilder är formässigt identiska men skiljer sig vid närmare inspektion ordentligt såväl färgmässigt som på detaljnivå.
Landskapen blir till ornamentik med ett myllrande och slingrande formspråk. Omvärlden sedd genom fasetterat glas eller tolkad som träådringar.
Det finns ett maniskt och lite ålderdomligt drag som är attraktivt, både vad gäller själva den mödosamma framställningen som själva uttrycket. Samtidigt är det som att ornamentiken trasslat ihop sig till en lite för svalt dekorativ yta för att riktigt kunna engagera. (Annaelle Gallery tom 2/10).
Den brittiska popkonst-nestorn Sir Peter Blake är måhända mest känd som upphovsman till ”Sgt. Peppers lonely hearts club band”, det banbrytande Beatles-albumet från 1967. Vid 84 års ålder är han fortfarande aktiv och konstnärligt relevant.
Wetterling-utställningens finaste verk är collage från 2009 och 2012. Det är tre serier med motiv från Venedig, Paris och London. Inte så märkvärdiga kanske men godmodigt brittiskt humoristiska och gjorda med väldigt säker hand i en klassisk collage-tradition.
Blake har företrädesvis använt sig av gamla upplagsverk, böcker och tidningar vilket ger collagen en ålderdomlig prägel samtidigt som kompositionen och det absurda anslaget gör dem samtida.
Vill man se mer popkonst kan ett besök på Galleri Mårtenson & Persson rekommenderas. Fram till 15 oktober visas där grafik av Robert Rauschenberg. Amerikansk popkonst med en helt annan visuell framtoning än den brittiska. (Wetterling Gallery tom 1/10).
©Dan Backman Rec publ i SvD 160915 (text+foto Dan Backman)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera