Black Sabbath: Friends Arena, Stockholm, 9 juli 2016
Black Sabbath har en turbulent historia. Gitarristen Tommy Iommi har funnits med sedan första konserten 1969 men övriga medlemmar har kommit och gått. Särskilt sångaren Ozzy Osbourne, som väl idag är mer känd som en lallande dåre i reality-såpan ”The Osbournes” än som den heavy metal-pionjär han är.
Sedan 20 januari har den brittiska gruppen från och till befunnit sig på vad som sägs vara deras sista turné, ”The End Tour”. Trummisen Bill Ward har stannat hemma men annars är det originalsättningen med Ozzy, Iommi och basisten Geezer Butler som står på Friends Arena-scenen. Med trummisen Tommy Clufetos och klaviaturspelaren Adam Wakeman, son till symfonirockaren Rick Wakeman, är det exakt samma Sabbath-upplaga som spelade på Friends Arena 2013. Fast då var det återförening och nytt album som agerade lockbete.
Då som nu håller sig Sabbath-männen till en trygg och välbekant låtlista – bara låtar från 70-talet – och förlitar sig på att fansen vill ha den åldrade, tunga och mörka rocken serverad utan några nymodigheter. Och gärna för mig: Tommy Iommi har ju skrivit några av rockens mest outslitliga och inflytelserika gitarr-riff.
Ett av de bästa och mest ödesmättade inleder konserten. Tre toner, ”djävulsintervallet”, långsamt spelade och med samma monumentala tyngd som alltid. Det nedstämda riffet – inspirerat av Gustav Holsts ”Mars, the bringer of war”, en av satserna i orkestersviten ”The planets” – smular sönder de tre uppvärmande akternas insatser och fungerar lika bra i Solna 2016 som det gjorde på debutalbumet 1970.
Fortsättningen med ”Fairies wear boots” är lika bra. Underbart flummig hårdrock som nyfiket närmar sig jazzrocken och boogierocken och som får mig att – vilket jag älskar – dra en esoterisk linje mellan Black Sabbath och proggband som Fläsket Brinner och Kebnekajse.
Jo, det är en formidabel inledning. Ozzy är pigg och på gott humör och har någorlunda ordning på tajmingen och tonerna, mycket mer kan man inte begära. Han hoar som en gök, presenterar låtarna och bandet, får publiken att skrika på kommando och säger ”God bless you all” efter nästan varje låt. Det är lite rart. Geezer Butlers högt uppmixade bas fyller alla tomrum, Tommy Iommi matar riff med en förkrossande auktoritet men är inte mer än en habil solist.
”After forever” och ”Into the void” håller stilen innan den tråkiga ”Snowblind” planar ut i den deprimerande ekande tomhet som finns inbyggd i själlösa arenor av denna storlek. Efter den blir konserten mer som det ostadiga svenska sommarvädret. Den löjligt simpla men ändå härliga ”Iron man” går ju inte att värja sig emot men andra andra tankar och undringar börjar tränga sig på. Som att det är synd om Adam Wakeman som får spela bredvid scenen, bakom ett skynke.
Tommy Clufetos syns och hörs desto mer. Han trummar med en ångvälts känslighet, men jag gillar det och kan nästan, men bara nästan, uppskatta det bisarrt smattrande trumsolot.
Black Sabbaths sista konsert i Sverige – låt oss hoppas att det blir så, känns som att de här männen gjort sitt på hårdrockscenen – är en rockhistorisk händelse. Ozzy säger inget om det från scen, vilket är både konstigt och tråkigt: det som hade kunnat bli en fin kollektiv avslutning slarvas bort.
Att konserten paketerats tillsammans med Bombus, Rival Sons och Volbeat under konceptet ”Monsters of rock” är närmast ovärdigt. Men låt gå för det, danska Volbeats bredbent klyschiga Kim Larsen-hårdrock är förvisso ganska outhärdlig men Rival Sons seriöst bluesbaserade hårdrock, mer Zeppelin än Sabbath, utgör en idealisk uppvärming.
©Dan Backman Rec publ i SvD 160711 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera