Leif Nylén 1939-2016
”Staten & kapitalet” är inte bara en av de stora progglåtarna. När Ebba Grön strök två verser, drog upp tempot och bytte Torkel Rasmussons lågmälda sätt att förklara ”hur monopolkapitalet har nytta av en stark och smidig statsapparat” (som det pedagogiskt stod på albumkonvolutet) till Joakim Thåströms teatraliskt proggpunkiga desperation fick sången så stor spridning att den idag är att betrakta som en svensk popklassiker.
Det var Leif Nylén som skrev den. Från början var titeln ”Den ena handen vet vad den andra gör”, utgiven 1972 på Blå Tågets album ”Brustna hjärtans hotell”, men det minns bara gamla proggare.
Varken han eller de övriga i Blå Tåget var odelat förtjusta över fokuset på låten, de spelade ju in så mycket annat. Men i boken ”I tidens rififi”, där Leif Nylén, Tore Berger och Torkel Rasmusson tecknar upp Blå Tågets historia mellan åren 1967 till 2004, ägnar Leif Nylén ändå ett helt kapitel åt ”Staten & kapitalet”.
Han var ingen skrytsam man, men lite stolt verkar han ändå när han med sin karaktäristiskt sakliga och torrt humoristiska prosa – han var en lysande stilist – beskriver sångens tillkomst och stora spridning. Hur han använde sig av ett ”byråkratiskt eller nationalekonomiskt språkbruk” till en melodi som lekts fram på pianots vita tangenter och hur han sedan, som så ofta, överlät till Blå Tågets musikaliska snille Kjell Westling att greja till harmoniken.
Sett i ljuset av missuppfattningen att Blå Tåget var ett gäng konstnärer och vänsterintellektuella som inte kunde spela – det handlade snarare om en odling av en virrighet på scenen som vi, deras publik, älskade och krävde – är ”Staten & kapitalet”, hur udda den än må vara, en fulländad popsång. En komplex låt där en marxistiskt färgad politisk analys av det inrikespolitiska läget i det socialdemokratiska Sverige getts en musikalisk klädedräkt som behållit sin passform perfekt.
Sången är inte gruppens enda, det tål att påpekas, som snyggt och originellt förenar poesi och politik till en konstnärlig helhet.
Leif Nylén var mycket mer än låtskrivare och trummis i Blå Tåget. Han var en skarp debattör, men ingen bullrig åsiktsmaskin. Skrev tre diktsamlingar, en roman tillsammans med P.O. Enquist och Torsten Ekbom och introducerade John Cage med ett antal utvalda och översatta texter.
Han var litteratur- och konstkritiker i Stockholmstidningen och Dagens Nyheter och redaktör för konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy när de var som mest relevanta, i det dynamiska skiftet mellan sextio- och sjuttiotal.
En personlig utvikning: Leif Nylén var en viktig och bra konstkritiker. Saklig och begriplig. När jag och Maria Wahlström Stockholms-debuterade på Galleri Händer 1981 fick vi en träffsäker recension där vi blev jämförda med Channa Bankier, Gittan Jönsson och Kristina Elander. Det var stort, även om recensionen inte var odelat positiv.
Lite till: han undervisade på Teckningslärarinstitutet, var redaktör för konsttidskrifterna Paletten och skrev den bästa boken om det avantgardistiskt gränsöverskridande svenska sextiotalet, ”Den öppna konsten (utgiven 1998).
Blå Tåget-låten ”Allt var liksom i rörelse”, också den från 98, sammanfattar både epoken och boken:
”60-talet kom och gick/öppet som ett ögonblick/uppror och förförelse/allt var liksom i rörelse”.
©Dan Backman Minnesord publ i SvD 160717. Det här är en lite längre version.
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera