kritik sedan 1993

Nils Landgren, Janis Siegel: Konserthuset, Stockholm, 20 maj 2016

Jazzmusik kan ta sig många former och uttryck. Den kan vara rå och kantig, med saxofoner som spräcker upp traditionella musikaliska strukturer, eller varm och mjukt flödande.

När Nils Landgren hyllar Leonard Bernstein är det jazzmusik i sin allra mest belevade och eleganta form. Med vokal hjälp av Manhattan Transfer-sångerskan Janis Siegel, en jazztrio och blåsare från Filharmonikerna, kompletterade med en harpist och en slagverkare, ger han Bernsteins lika attraktivt melodiösa som intrikat konstruerade sånger en självklar plats i det kulturella finrum som Konserthusets stora scen utgör.

Det blir musik från ”West side story”, musikalhistoriens kanske största och bästa verk, men också från Bernsteins mindre kända musikaler ”On the town” och ”Wonderful town”. Inledningsvis bjuds vi också på ett smakprov från ”Mass”, som mer är att kalla för musikteater.

 

JOW_200516_10

 

Det kom en skiva tidigare i år med den här musiken, ”Some other time”, med en delvis annan uppställning musiker. Jämfört med inspelningen är konserten lite ösigare och med fler och längre solon. Trummisen Rasmus Kihlberg och kontrabasisten Dieter Ilg får ta några promenader men det är särskilt Nils Landgrens trombom och Jan Lundgrens flygel som får ge sig iväg på inspirerade soloutflykter. Improvisationerna tar dock inte fokus från konsertens huvudsakliga syfte, att lyfta fram kompositören Leonard Bernstein.

Jag kan däremot tycka att den mer bullrigt publikfriande avslutningen med sånger hämtade från andra håll stör det finstilt lågmälda upplägget. Landgrens mycket showiga nedmontering av trombonen i ”Ack Värmeland du sköna” må orsaka jubel men har, ärligt talat, inget i en Bernstein-konsert att göra.

Då är det lättare att bli entusiastisk över hur väl blåarensemblen, under ledning av Hans Ek, behandlar Vince Mendozas snyggt subtila arrangemang och den dynamik som uppstår i mötet mellan Nils Landgrens sträva stämband och sakliga sätt att sjunga på och den New York-coola Janis Siegels polerat expressiva glidflygnings-röst. Höjdpunkten är när de båda möts i den bitterljuva ”Some other time”. En instrumental ”Maria”, med Landgrens snabbt framrusande trombon, bör också nämnas.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160522  (foto Jan-Olav Wedin)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: