kritik sedan 1993

Bob Dylan: Fallen angels (Columbia/Sony, 2016)

Dåliga nyheter för den som vill ha fler Bob Dylan-låtar att analysera: den 74-åriga mannen, myten och legenden är kvar i en svårartat jazznostalgisk period och har återigen spelat in covers på låtar hämtade ur den där stora amerikanska sångbok som så många före honom bläddrat i.

Den som hört Dylans förra album, ”Shadows in the night”, vet vad det handlar om: lugna och bokstavstrogna versioner av tidlöst vackra sånger från en tid då jazzen var melodiös och nästan alltid melankolisk.

”Fallen angels” kan alltså ses som volym två av ”Shadows in the night” och är till lika delar behaglig och välgjord som den är enahanda och sövande. Det sista behöver inte nödvändigtvis vara ett dåligt betyg, jag kan tänka mig betydligt sämre vaggvisor.

Men när Bob Dylan en gång går bort – jo, det verkar osannolikt även om Dylan mig veterligen är underkastad samma lagar som oss andra dödliga – och runor ska skrivas så kommer inte hans jazznostalgiska epok att lyftas fram som någon av de viktigare. Mer som en mysig parantes i ett annars svåröverskattat konstnärsskap.

Jag, och många med mig, brukar klaga på att Dylan envisas med att maskera sina egna sånger nästan till oigenkännlighet när han framför dem från scen. Här frestas jag att vända på resonemanget och istället önska att han och musikerna skulle ta sig lite mer friheter med sångerna. Det skulle kunna räcka med en större spännvid på arrangemangen. Varför inte testa med en ensam gitarr och sång? Stämbanden var ju uppenbarligen i ganska god form vid inspelningstillfället.

Dylan har med sig sitt, vid det här laget, gamla vanliga band, adderat med mästergitarristen Dean Parks. Blåsarna som förgyllde några av låtarna på ”Shadows in the night” kan anas i bakgrunden på den ganska så ljuvliga ”Maybe you’ll be there”, det torftiga omslaget på cd-utgåvan nämner dem dock inte vid namn.

”All or nothing at all” och ”That old black magic” är rätt pigga men annars lunkar det på i samma sävliga tempo. ”On a little street in Singapore” är albumets mest obskyra spår och samtidigt ett av de bättre.

Låt mig avslutningsvis tipsa om Willie Nelsons insjungningar med låtar från samma amerikanska sångbok. Det senaste albumet, Gershwin-hyllningen ”Summertime”, kom tidigare i år, också det med Dean Parks på gitarr. Det är frestande att göra en jämförelse och vid en sådan vinner Nelson över Dylan: han sjunger bättre och arrangemangen är både livfullare och mer infallsrika.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160520

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: