Gallerirond/Stockholm, 20 maj 2016
De verk som Juri Markkula visar på Lars Bohman Gallery har en omständig tillkomsthistoria. Konstnären har samlat löv, gräs och annan växtlighet, fotograferat det med en 3D-kamera och låtit en dator fräsa ut det hela till reliefer i färgerna rött, grönt och blått. Därav utställningstiteln ”RGB jord” (RGB är termen för den additativa färgblandning som används för skärmar och strålkastare). Trots titeln finns här också några svarta reliefer.
Relieferna är dekorativa i sin högteknologiska finish men kalla och stumma som massproducerade designobjekt. Och – vilket väl är allra värst – kitschiga som sammetsmålningar. Sedda tillsammans blir de monotont repetetiva på ett enahanda sätt.
De blå relieferna refererar medvetet till Yves Klein, som skapade och patenterade sin egen blåa färg, IKB-blått, och då särskilt hans monokromer med tvättsvampar.
Men där Kleins blå monokromer är subtilt vibrerande färgmagi känns Markulas monokroma reliefer mer som dekorativa objekt för kostsamt men stereotypt inredda bostadsrätter. (Lars Bohman gallery tom 28 maj).
Anastasia Ax kan också sägas jobba med monokromer. På sin aktuella utställning ”Copyright”, på Galleri Andersson/Sandström, står, som alltid med denna konstnär, pappret i fokus. Dels stora och svagt färgade pappersark (av den sort som brukar användas till dagstidningars ekonomidelar) som veckats och skrynklats, dels förpackningar med typ skrivarpapper i A4-format som delvis blötts upp och formats till skulpturala objekt.
De sistnämnda har en slags konceptuell kvalitet men har inte arrangerats på ett tillräckligt systematiskt sätt för att nå den torra massverkan som de antagligen har potential till. (Galleri Andersson/Sandström tom 18 juni).
Om de två nämnda konstnärerna kan sägas tangera skulpturbegreppet är irländska Siobhán Hapaska mer att betrakta som en renodlad skulptör. Även om hennes konsekventa andvändning av disparata material gör det frestande att rubricera dem som assemblage.
I den aktuella utställningen på Andréhn-Schiptjenko står det stora verket ”A wolf, an olive tree and circumstances” i centrum. Inuti en slags öppen konstruktion av verikalt och horisontalt sammanfogade aluminiumstänger, klädda med päls, hänger ett olivträd, som grävts upp med rötterna. Det lilla olivträdet skakas konstant av en liten vibrator som fästs runt en del av stammen och trädet tappar, som en konsekvens av detta, fler och fler av sina löv. Jag var där en vecka efter utställningens öppnande och då fanns det kvar överraskande många blad.
Kan inte se att skulpturen fungerar särskilt bra på något plan: den är inte tillräckligt sammanhållen som form och sedd som ett tortyrredskap för träd känns den inte tillräckligt läskig. (Andréhn-Schiptjenko tom 23/6).
Lisa Jeannin och Rolf Schurmann är konstnärer och alkemister. Ett annat konstnärspar, Carin Ödlund och Fredrik Söderberg, är också inne på ett liknande ockult och andligt spår, även om de inte går att bunta ihop.
Men där Ödlund och Södergren lyckas göra intressant och bra konst av sitt intresse för en komplex och mångbottnad verklighet bortom den materiella gestaltar Jeaninne och Schurmann sina säkert lika intressanta utsagor på ett kitschigt platt sätt.
På Christian Larsens galleri har konstnärsparet arrangerat tablåer med magiska och symbolladdade föremål. Rummet är endast upplyst av levande ljus och amorfa former är målade på väggarna.
Man känner ambitionen att skapa en tät och mystisk atmosfär men jag kan inte känna av någon laddning eller energi i rummet.
I galleriets andra rum visas en film som varvar stop motion-scener med en fladdermus, som blandar till magiska elixir, med korniga filmer om en riddare i olika miljöer och situationer. Riddarscenerna har ett suggestivt stämmningsläge men fladdermusscenerna är som hemska Natalie Djurberg-filmer.
Jag gillar ju det här med alkemi och riddare och Den Heliga Graalen men tyvärr dras jag inte in i Jeannins och Schurmanns magiska värld. (Christian Larsen tom 23/6).
Monika Marklinger har profilerat sig med ett mångbottnat och dekorativt måleri. Hon bygger med bildelement som ett collage och texter ges en både betydelsebärande och formmässig uppgift.
På tidigare utställningar har hon varit uppenbart inspirerad av indiska affischmålare men på Flach är det en vistelse på Haiti som ligger till grund för utställningen.
Marklinger har intresserat sig för Paul Gauguin, hans tid på ön och den långtgående påverkan han haft på turistindustrin där.
Bilderna kombinerar element från Gauguin-målningar och lokal folklore med motiv från dagens och gårdagens Tahiti. Alla bilder innehåller citat från Gauguins egna texter.
Sammantaget ges en komplex bild av Tahiti och Gauguin som jag dessvärre inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är snyggt men liksom återhållet. Jag blir inte engagerad och saknar den kreativa stökigheten från Marklingers tidigare utställningar. (Galleri Flach tom 11/6).
©Dan Backman 160522 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera