kritik sedan 1993

Carmencita Rockefeller: Scalateatern, Stockholm, 12 april 2016

Malmö i slutet av 1970-talet. En hårfrisörska lurar och förför ett gäng välbärgade skånska företagare och militärer. Hon påstår sig vara barnbarn till den japanska kejsaren Hirohito och tillhörande den amerikanska finansfamiljen Rockefeller. Dessutom framstående hjärnkirurg och banbrytande cancerforskare. Till sin hjälp har hon maken, till vardags kock på en lunchrestaurang, som utger sig för att vara fyrstjärnig general och Europa-chef för CIA.

När manusförfattaren Rickard Bergquist (som även står för regi och sångtexter) broderar ut den osannolika men sanna historien om Carmencita (Anna-Maria Hallgarn) och Bing Rockefeller (Joachim Bergström) ges inga förklaringar eller bakgrunder till händelseförloppet. Inte heller hur det var möjligt att driva manipulationen så långt. Men det är klart, det här var långt innan internet. Idag hade orimligheterna i lögnerna kunnat googlas fram på nolltid.

Ramverket för musikalen, som fick sin premiär i Helsingborg redan 2013 och först nu kommit till Stockholm, är den rättegång som hölls när bluffen uppdagades efter sju år. En rättegång som ledde till åtal men endast resulterade i villkorliga domar då rätten kom fram till att paret inte var ute efter ekonomisk vinning.

 

Carmencita Rockefeller

 

I centrum står Åke (Rolf Lydahl), en betagen reservofficer som förförs av den fascinerande Carmencita Rockefeller. Vittnesmålet om hur han köpte Carmencita och Bings osannolika lögner, och hur han framgångsrikt introducerade dem för sin vänkrets, driver musikalen framåt.

Det är en historia som lätt låter sig dramatiseras. Första akten är oupphörligen spännande och tragikomisk. Andra akten har ett flertal fina sångnummer men annars är det som att berättelsen dras ut lite för långt.

Scenografin är så påver att den kunnat rationaliseras bort men kläderna är stilrena och musikaliskt är det lysande från början till slut. Samtliga på scen är mycket goda sångare och används effektivt såväl i körpartier som solistiskt. Instrumentalensemblen är minimal, för att vara en musikal, men är förbluffande bra och manövrerar smidigt mellan de olika musikaliska idiomen.

Historiens tvära kast berder marken för musikaliska utflykter: från pop, rock och country till klassiska musikalballader och en pastisch på en afrikansk stamsång. Man kan ana lite Sondheim och Bacharach i några sånger, allt elegant utfört och med en omedelbar attraktionskraft.

Uppsättningen på Scalateatern är en lågbudgetproduktion men ”Carmencita Rockefeller” förtjänar inte desto mindre att lyftas fram på en svensk musikalscen där så många väljer den enkla vägen med säkra klassiker och jukebox-musikaler.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160416 (foto: Mikael Silkeberg)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: