kritik sedan 1993

Santana: Santana IV (Santana IV Records/Border, 2016)

En del återföreningar är bara trötta, onödiga och spekulativa. Andra kan kännas mer lyckade än de egentligen är bara för att man längtat så mycket.

Den överraskande återföreningen av den uppställning som gjorde de tre första Santana-albumen (nåja, inte riktigt, Neal Schon kom inte med förrän till trean) kanske borde falla under den andra kategorien, det får tiden utvisa, men just nu känns det mest bara himla härligt att de är tillbaka.

Egentligen tycker jag att Santana var som allra bäst när de via det fjärde albumet ”Caravanserai” (1972) slog in på en mer kosmiskt experimentell väg, med höjdpunkter som ”Welcome” (1973) och live-trippeln ”Lotus” (1974).

cover_4839112512016_rMen nog är det omöjligt att motstå den lika svängiga som smöriga latin rock som bjuds på ”Santana IV”. Här finns ju dessutom en sju minuter lång gitarrextravagansa betitlad ”Fillmore East” som är precis så modalt psykedeliskt sökande som man kan önska sig.

Man tänker såväl på Grateful Dead som Fläsket Brinner när Carlos Santana och Neal Schon utbyter ljuvliga gitarrfraser med varandra över ett flummigt atmosfäriskt komp. Ganska så underbart faktiskt.

Och det är inte bara här som vi hopplösa guranördar får det vi alltid ber om. Både Santana och Schon är i högform i albumets samtliga sexton spår och surfar snabbt fram på Gregg Rolies feta hammond, Michael Shrieves energiska trummande (Santanas bästa trumis!) och Michael Carabellos smattrande slagverk. Sådana måste ju alltid finnas med på en Santana-inspelning.

Den ursprungliga basisten David Brown gick bort 2000 (Doug Rauch, som tog över, dog av en överdos redan 1979) så här sköts den uppgiften av den kompetenta men oprofilerade Benny Rietveld, som länge spelat med Santana. Karl Perazzo, som också hängt med många år, hjälper till med slagverk och Ronald Isley sjunger på två spår.

Ronald Isley är ju en skön snubbe men jag tycker inte att hans lena röst passar med Santana. Då är Gregg Rolie bättre lämpad, även om han ärligt talat sjunger rätt jobbigt. Men på något sätt funkar det, antagligen för att det vokala egentligen innehar en sekundär roll.

Det finns inget som helst nytänkande, istället är det som att man bara plockat upp tråden från 1971 och gungat vidare med salsan, bluesrocken och latinrocken som om inget hänt.

Det är naturligtvis helt rätt tänkt. Gubbsen gör vad de älskar och kan och vi slipper höra feltänkta och onödiga moderniseringar av soundet.

Med sexton spår blir det ofrånkomligen lite som kanske borde stannat hemma. ”Caminando” är banal partyrock och ”Come as you are” överkäck tropicopop. ”Blues magic” försöker vara en ny ”Black magic woman”. Det går sisådär.

Men nog finns det många spår som rullar på med den obönhörliga kraft som latinrocken kan ha. Den latingrooviga ”Yambu” utgör en perfekt öppning, den hårdrockiga ”Shake it” tar vid innan den salsagungiga ”Anywhere you want to go” nickar åt ”Oye como va”-hållet.

”You and I” och ”Sueños” är härligt supersmöriga, den sistnämnda känns som en variation på ”Europe”, och ”Leave me alone” har lite ”Evil ways”-vibbar. ”Forgiveness” avrundar albumet med en modal instrumental meditation över värdet att kunna förlåta.

Jo, det är ju så här man vill ha gamla Carlos och hans musikerpolare. Eller som på 2012 års ”Shape shifter”. Albumen med gästsångare, som inleddes 1999 med ”Supernatural”, må ha sålt i miljoner men det är ju verkligen inget som vi hardcorefans vill lyssna på.

©Dan Backman 160415

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: