kritik sedan 1993

Magnus Öström: Parachute (Diesel Music/Playground, 2016)

Magnus Öström är trummis. Jag kan ha fel men jag inbillar mig att det hörs även i hans kompositioner. Det är som att det finns ett rytmiskt element även i melodierna. Eller rättare sagt: det rytmiska ligger förstås huvudsakligen i upprepandet och adderandet av olika melodifragment.

I detta kan man, som hos så många andra, uppfatta en influens av Steve Reich. Mästarminimalistens inflytande har varit, och är fortfarande, monumentalt både bland jazz- och rockmusiker. I de flesta fall är det tjatigt osjälvständiga plagiat men jag tycker att Magnus Öström lyckas göra något eget av Reich-minimalismen.

När vi är inne på influenser måste man förstås också nämna Pat Metheny (en musiker som också plockat mycket från Reich). Samma sak här: Magnus Öström är den svenska artist som kommit närmast Pat Metheny – och det ska tolkas som ett beröm – men han har en egen profil.

Jo, så har vi ju förstås EST, trion han hade med Esbjörn Svensson och Dan Berglund, som spökar nånstans där i bakgrunden. Kanske främst märkbart i ett lyriskt kammarjazzigt anslag. Ett melodiskt anslag som aldrig blir ECM-tråkigt.

Magnus Öström har med sig nästan samma gäng som förr på tredje albumet ”Parachute”: gitarristen Andreas Hourdakis, pianisten Daniel Karlsson och basisten Thobias Gabrielsson.

 

IMG_0684

 

Att det är en samspelt konstellation märks både på albumet och på den välbesökta releasekonserten på Fasching 6 april. Det är intensivt intrikata rytmfigurer som ska hållas igång – som både lirar med och mot varandra – men det här är musiker som klarar sådant galant utan det blir stressigt eller låter onödigt tillkrånglat.

Första spåret, ”Dog on the beach”, är typiskt för musiken: i botten spänstig rytmik och en intensiv pianoslinga, ovanpå en melodi som låter barnsligt enkel, som en ramsa. Tillsammans blir det förstås något större och mer intressant.

Det händer inte så himla mycket när den här sympatiska och skimrande snygga musiken (fast med låtar som ibland är förvillande lika varandra) presenteras från Faschings scen.

Jo, titelspåret blir ännu mer hypnotiskt till sin karaktär, Thobias Gabrielssons bassynt får en mer framträdande roll i några låtar (och ger musiken en diskret funkig dimension) och i en av låtarna, minns inte vilken, rockas det ganska rejält (Hourdakis distar ljudet på guran och Öström slår av låten på värsta hårdrocksättet).

©Dan Backman (text+foto) 160414

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: