kritik sedan 1993

Mariah Carey: Ericsson Globe, Stockholm, 2 april 2016

Nej, det blev ingen ”Dreamlover”, det råkar vara en personlig favorit så den hade jag verkligen hoppats på. Men annars var det en imponerande kavalkad av hits: från den glittrigt klubbiga och avklädda inledningen med ”Fantasy”, över lite hiphop och Whitney Houston på storbildsskärm, fram till den ståtliga balladavslutningen i långklänning med ”Without you”.

Sedd som ett pastelligt monument över Mariah Careys kommersiella storhet och konstnärliga relevans gör konserten jobbet. Det var tretton år sedan senaste Sverige-besöket och 1990-talet, som var hennes stora decennium, är så avlägset att det fått ett nostalgiskt skimmer. Framträdandet blir en nyttig påminnelse om hennes musikhistoriska betydelse.

Konserten är en slags mobil Europa-version av den Las Vegas-show hon nu gör en liten paus från. Den är inte så glittrig som kan tro, trots sex dansande hunkar och ett flertal klädombyten.

Styrkan ligger i helheten snarare än i detaljerna. Visst kan man lyfta fram enskilda låtar – som ”Always be my baby” eller ”Hero” – men det riktiga imponerande är att det inte uppstår några döda punkter under konsertens drygt nittio skarvlöst födande minuter. Det är ovanligare än man kanske kan tro, även bland artister på Mariah Careys nivå. Det är mycket som kan gå fel – låtlistans dramaturgi, monologerna, de musikaliska färdigheterna – men här stämmer allt.

En stor del av äran ska tillfalla kapellmästaren James ”Big Jim” Wright. Han leder det lika tajta som grooviga lilla bandet bakom en flygel och berikar Mariahs lagom tramsiga monologer med diskret gospelpiano. Den som kan sin soulhistoria vet att han jobbat med producentteamet Jimmy Jam och Terry Lewis. Sådant inger respekt.

Popsouldivan kanske inte har så mycket att säga men hon skapar en otvungen kontakt med publiken och binder ihop låtarna till en varierad helhet. Hon har ingen riktig pondus, det kommer hon antagligen aldrig få, men scennärvaron och den omfångsrika rösten är i behåll. De osannolikt höga tonerna blir till rakbladsvass akrobatik i Globenkupolen, det ingår i paketet, men hon är mer njutbar i mellanregistret.

Som sagt var, konsertens styrka ligger i det kollektiva så beröm måste också utdelas till bakgrundssångarna. De fyller ut ljudbilden perfekt utan att ta fokus från stjärnan. Att en av dem, Trey Lorenz, gör Michael Jacksons ”Rock with you” känns måhända lite poänglöst i en Mariah Carey-konsert. Men låten är ju fantastiskt och Trey Lorenz och bandet gör den precis så Quincy Jones-stunsig som den ska vara.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160404

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: