kritik sedan 1993

Gato Barbieri 1932-2016

Saxofonisten Gato Barbieri spelade med en passionerad frenesi få kunde matcha. Brutal och ömsint på samma gång.

Han var en tenorist i Coltrane-skolan men utvecklade en egen ton och en mycket personlig spelstil. Sättet att blåsa korta fraser och sedan komplettera dem med spontana rop blev, på gott och ont, något av ett varumärke. Likaså en förmåga att hitta fram till de fina melodierna, både i kompositioner och solon.

20160209060056!Last_Tango_in_Paris_(soundtrack)Hans stora – och häpnadsväckande produktiva – decenium var 70-talet. 1972 gjorde han musiken till Bernardo Bertoluccis film ”Sista tangon i Paris”. Filmen med Marlon Brando och Maria Schneider har inte åldrats så väl men den lika melankoliska som erotiska laddade musiken fångar det bästa med Paris och är fortfarande precis lika drabbande vacker.

Barbieri har skrivit gudomliga melodier och blåser hjärtskärande rått över Oliver Nelsons svepande vackra orkesterarrangemang. Kan mycket väl vara världens bästa soundtrack.

Leandro ”Gato” Barbieri var från Argentina men verksam både i Europa och USA. Han var en viktig del av den fria jazzscenen på 60-talet och samarbetade med tunga namn som Don Cherry, Carla Bley och Dollar Brand.

83543När han återvände till Argentina 1973 och tog upp den lokala folkmusiken hittade han fram till den stora publiken. Den folkloristiska modala jazzen fick ett alldeles unikt uttryck: Barbieri kallade det för ”third world jazz”, alltså världsmusik-jazz innan begreppet ens var uppfunnet.

Det blev fyra Ed Michel-producerade plattor på Impulse. ”Chapter One” till ”Chapter Four”, de två första mest folkloristiskt färgade.

Med 1976 års ”Caliente!”, utgiven på Herb Alperts A&M-etikett, slog Barbieri in på ett mer slickt spår och kom att mer och mer hamna i smooth jazz-facket. Den efterföljande ”Ruby, Ruby” är ett mästerverk i genren men sedan var det som att den eld som tidigare brunnit så intensivt började falna. Utan att helt slockna, måste tilläggas.

När Gato Barbieri nu gått bort vid 83 års ålder bör han skrivas in i musikhistorien som en av de stora och mest profilerade tenoristerna. Hans namn lyser kanske inte lika starkt som Coltrane, Sanders och Ayler men det är ändå i den kretsen han hör hemma.

Dan Backman 160405

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: