kritik sedan 1993

Objekt och kroppar i vila och rörelse: Moderna museet, Stockholm, 2016

Moderna museets utställning ”Objekt och kroppar i vila och rörelse” visas i fyra rum längst in i museet. Då det rör sig om en grupputställning med verk främst hämtade ur museets egna förråd kan den för en besökare utan järnkoll antagligen uppfattas som ännu några rum vigda åt samlingen. Dels för att själva hängningen indikerar det, dels för att många av de verk som visas då och då dyker upp vid de regelbundna omhängningarna.

 

IMG_0607Främst är det verk ur den donation som museet mottog 1973 och som då visades under namnet ”New York collection”. Det var en gåva intimt förknippad med Pontus Hultén och hans idoga och, som det framstår idag, något ensidiga fokus på den amerikanska konsten. Särskilt popkonsten.

”New York collection” är en ganska spretig samling figurativa och abstrakta konstverk men här har utställningens curator Magnus af Petersens (som gjorde en första version på Moderna i Malmö i höstas) valt ut verk av minimalister, postminimalister och koreografer, kompletterade med några inlån.

Detta för att belysa den relation mellan objekt och kroppar som många konstnärer och koreografer intresserade sig för på 1960- och 1970-talen. Det kunde handla om skulpturer vars mått relaterade till konstnärens egen fysionomi, en ambition att göra publiken delaktig eller låta konsten bli del av en koreografi. Carl Andres ”Webern’s run”, tolv koppar- och zink-plattor bildande en linje på golvet som man faktisk får gå på, är ett exempel på detta.

 

IMG_0578

 

Det är i detta möte som utställningens värde ligger, annars hade det bara varit ännu en genomgång av minimalismen. Ett möte som bokstavligen exemplifieras genom koreografen Simone Fortis och konstnären Robert Morris, ett konstnärspar som i början av 1960-talet kombinerade konst och koreografi på ett för tiden nytt sätt.

På utställningen visas två av deras gemensamma ”danskonstruktioner”. Dels en träramp med 45 graders vinkel och med rep fästa i överkanten (”Slant board”), dels en helt vanlig gungbräda (”See-Saw”).

På vernissagekvällen kunde man – förutom konstnären Richard Tuttles långrandiga introduktion – se tre dansare använda sig av rampen och repen för en koreografi som – vilket är helt i sin ordning – inte uttryckte så mycket mer än olika riktningar. Händelserikare, men något tålamodsprövande långt, blev det då gungbrädet användes för lite mer våghalsiga balansakter.

 

IMG_0570

 

Precis som den underbart sakliga titeln ”Objekt och kroppar i vila och rörelse” antyder är det en ganska torr och färglös utställning. Det både brukar och skall vara så när det är minimalism och närliggande rörelser som avhandlas. Men inte bara. Ska man välja tre utropstecken där färgen spelar en avgörande roll får det bli Donald Judds orangeröda rektangulärt formade ram, Alex Hays gula diagrampapper och Kenneth Nolands avlånga målning ”Pale track”. Den sistnämnda är en smal, horisontalt hängd uppvisning i ett valörrikt, närmast självlysande, måleri i gult och ockra. Vem sa att minimalism bara är industritillverkade järnbalkar?

©Dan Backman Rec publ i SvD 160317 (text+foto)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: