Gallerirond/Stockholm 27 april 2016

av Dan Backman, 27 april, 2016

 

Vi börjar med det bästa. Marie Capaldi har mest brukat visa egensinniga porträtt av tvillingdöttrarna. Men på den nu aktuella utställningen Anchoress är det katter av alla alla möjliga sorter som dominerar.

Jo, tvillingarna finns med i en jättefin målning, spegelvänt avbildade med åtta katter framför sig, nästan alla skeptiskt stirrande på den som målar. Och den som betraktar nämnda målning.

Det finns en annan bild, längst inne i galleriet, föreställande en gräddtårta med kanderade violer. Den borde falla ur sammanhanget men fungerar utmärkt bredvid ett porträtt av en lurvig gråvit katt på ett lila tyg.

Anchoresss betyder kvinnlig eremit och på galleriets hemsida kan man läsa om ensamhet, avskildhet och en avliden fader. Det är lite svårt att få ihop med de inkännande kattporträtten, men låt gå för det.

Det viktiga här är att bilderna både fungerar som konst och som kattbilder. Jag gillar konst och katter så utställningen träffar mitt i prick.

Capaldi har med ett ganska grovhugget måleri fångat katters mångfacetterade uttryck och kroppshållningar och får även fram pälsarnas stoffighet och färger på bästa tänkbara sätt. (Susanne Pettersson Galleri tom 7/5).

 

 

 

Hos Cecilia Hillström finns det inga katter. Inte heller några människor. Där finns det bara rum och rumsligheter. Mer specifikt uttryckt: gråa ateljéinteriörer.

Det är Richard G. Carlsson som målat, antar jag, sin egen färgfläckiga ateljé. Jag är rätt svag för konst som handlar om konst och här handlar det till och med om skapandet av konsten. Eller platsen där konsten skapas. Eller kanske om avbildningen av platsen där konsten skapas.

Carlsson är en skicklig och subtil målare av den gamla sorten. Förr i tiden brukade det alltid examineras ut några sådana från Konsthögskolan, men de har blivit färre med åren. Hade Marta Kuzma fått fortsätta hade de väl försvunnit helt och hållet.

Målningarna är så sakliga att de går över gränsen och kan ses som abstrakta kompositioner med rektanglar och kvadrater. Och lite färgstänk och lysrör och snygga folieinklädda ventilationsrör. I love it.

Medutställaren, fotografen Linda Hofvander, går mig dock helt förbi. (Cecilia Hillström Gallery tom 14/5).

 

 

Mats Bergquists vita verk på Galleri Gunnar Olsson skulle kanske kunna ha tillkommit i Richard G. Carlssons ateljé. Det finns en lågmält sträng ton i dem som känns kompatibel med den avbildade ateljén.

I Olsson-galleriets lilla rum blir känslan lätt sakral. Man tänker minimalism, suprematism och Malevitch. Kanske också ikoner, som på Bergquists förra Olsson-utställning. Och, förstås, Robert Ryman. Han som (nästan) alltid målar vitt.

Det handlar om små rektangulära målningar, uppsatta som en bård på galleriets tre väggar, där underlaget är precis exakt lika viktigt som den applicerade vita färgen.

En gång för länge sedan, 1996, visade Magasin III en utställning med namnet Det utvidgade fältet. De här målningarna/objekten/skulpturerna skulle passat in där. Man vet ju liksom inte vad det är.

Eller det vet man ju: rent konkret är det enkaustik på linneduk limmad på päronträ (låter som poesi i mina öron). Det som krånglar till det är att den vita monokroma ytan ligger på två nivåer och liksom är på väg ut från väggen.

Jag har namedroppat Malevich och Ryman. Man skulle möjligen kunna komplettera med Rita Lundquist. Fast utan de där förunderliga flickorna.

En mycket bra utställning är det hur som helst: taktil, subtil. (Galleri Gunnar Olsson tom 7/5).

 

 

Galleri Riis ligger runt hörnet från Gunnar Olssons galleri. Där kan man just nu se Beth Laurins teckningar och Lina Selanders filmer i en utställng som getts titeln Tanken fyller rummet.

Lina Selander är för torr och teoretisk för mig. Hittar ingen ingång till hennes konst: blir bara rastlös av filmade boksidor, fotografier, dubbelexponeringar, avfilmade filmer, montage. Allt är så uttänkt, såväl filmerna som sättet de visas på, att konsten blivit stum och stel. Men jag vet inte, en dag kanske en dörr öppnas även för mig.

Kan ändå känna att det finns, eller rättare sagt uppstår, en slags affinitet mellan Selander och Laurin. Båda jobbar med den fotografiska bilden, fast på olika sätt: jag inbillar mig i alla fall att det finns en fotografisk förlaga till Laurins teckningar.

Laurin visar teckningar från åren 1965 till 1980. Teckningen av en yxa som klyver ett rött band är fantastisk. Subtilt brutal. Likaså detaljteckningen av ett uppförstorat rivjärn (?) och den lika vassa Funderingar kring en form. Det är känsligt utfört men ändå närmast konceptuellt i sitt uttryck. Vet ingen annan som gjort teckningar man kan skära sig på. (Galleri Riis tom 30/4).

 

 

Carin Ellberg känns igen, även om nylonstrumporna (som var någon slags signatur för henne på 90-talet) nu bytts ut mot glas och järn.

Skulpturerna hon visar på Andréhn-Schiptjenko hänger från taket och står på golvet. De verkar snabbt tillkomna, som om hon klottrat tredimensionellt.

Det finns en poetisk lätthet i dem, men jag saknar formmässig stringens. Hon är ingen Calder precis.

Utställningens största hängande skulptur ser ut som ett öga med en turkos pupill. Eller ett transparent flygande tefat. (Andréhn-Schiptjenko tom 7/5).

 

 

Wilhelm Mundt har gjort sina ”trashstones” sedan 1989. Det har blivit över sexhundra och de senaste visas just nu hos Galleri Andersson/Sandström.

Det är alltså stenliknande skulpturer färdigställda av allehanda material. Sådant han har i studion, material som blivit över. En slags återvinningsprocess som verkar rätt krånglig.

De numrerade skulpturerna ser dock allt annat än trashiga ut. Tvärtom är de sådär blanka och kalla som mycket av det som visas på Andersson/Sandström brukar vara.

Tja, jag vet inte riktigt. Att det känns överdekorativt, ytligt och sött behöver inte vara dåligt och jag skulle kunna tänka mig att stenarna skulle funka på en offentlig plats. Men på ett galleri blir det för lättviktigt. (Galleri Andersson/Sandström tom 7/5).

 

 

Wetterling gallery är till stora delar profilerat som ett popkonstgalleri. Den koreanska konstnären SEO, baserad i Berlin, passar bra in i den profilen.

Förra gången var det bilder av risfält, nu är det kitschiga landskap och futuristiska landskap. Lite som dataspelsgrafik och en uppdaterad James Rosenquist.

Hennes teknik är speciell, med akrylfärg och tusentals limmade färgade ark, vilket ger de stora bilderna en öververklig framtoning.

Det är läckert ögongodis – kul att titta på en stund – men känns ändå som en sockrad och speedad återvändsgränd. (Wetterling gallery tom 18/5).

 

 

Detsamma kan sägas om Michael Pybus och Jon Rafman hos Carl Kostyál. Fast här är det sockrade och speedade mycket stökigare, störigare och allmänt jobbigare (fritt fram att tolka det negativt eller positivt).

Det gäller särskilt Jon Rafman som plundrat internet på bilder och filmer, företrädesvis från de mest undangömda hörnen, och redigerat ihop dem till röriga och skräpiga slacker-filmer.

Rafman visar också stora fotograferade stilleben med datorer och tangenbord i centrum. Stilleben som en soptipp. Och vita porslinsskulpturer: ser ungefär ut som om Henry Moore skulle gjort några torsos.

Är det bra? Nja, det vill jag inte påstå.  Får postdigital ångest och dåliga slacker-vibbar av att gå runt i de gamla kontorsrummen.

 

 

Rafman ställer ut tillsammans med Michael Pybus. Han stjäl också som en korp. Ett av hans pågående projekt är att göra björnar av IKEA-tyger. Varje gång som det kommer nya tyger gör Pybus nya björnar. Fråga mig inte varför.

Mest av allt ser det ut som om en gymnasieklass i Täby gjort ett grupparbete i ämnet Andy Warhol och sedan fått ställa ut det på ett galleri inhyst i ett före detta kontor. Här finns Warhols alla kännetecken: upprepningarna, popkonsten, seriefiguerna. Ett rum är inklätt med aluminiumfolie, som The Factory. I det UV-upplysta rummet hittar vi Bamse.

Då gillar jag själva galleriet bättre. Carl Kostyál har flyttat från Kungsholmen till Östermalm. Närmare bestämt till en 60-talsbyggnad som tidigare inhyste Patent- och registreringsverket (och ännu tidigare Tysklands ambassad).

Kontorskänslan finns kvar: det är som att Patent- och registreringsverket bara tagit sitt pick och pack och att Kostyál bara flyttat in utan att göra något. Way to go, säger jag. Trots att jag får en tvehågsen känsla av 90-tal och Ynglingatan 1.

Till sist: har skrivit om Sara-Vide Ericssons utställning på Galleri Magnus Karlsson också men den kommer separat lite senare.

Och: den årliga gallerimönstringen ”Market” var verkligen häpnadsväckande tråkig i år. Kändes som att det mest bara var en massa svalt dekorativa abstrakta tavlor att inreda lägenheter med.

©Dan Backman 160427 (text+foto)