Amanda Bergman: Södra Teatern, Stockholm, 21 mars 2016
Det börjar med en avspänningsfilm i new age-stil, inkluderande moln, virvlande snöflingor och sfärisk syntmusik. Som en förberedelse och introduktion, eller ett sätt att lugna ner förväntningarna: Amanda Bergman är ju en massivt hajpad indieartist och trycket på konserterna har varit stort.
Det håller i någon minut, sedan börjar folk babbla med varandra igen och kolla mobilerna.
Resan genom molnen känns förstås lite ironisk men korresponderar ändå bra med den bomullsmjuka men ändå bestämt framåtskridande musik som följer.
Känslan är balearisk med scenrök, motljus och en gulröd färgsättning. Det låter inte som när Amanda Bergman gjorde sig ett namn som Hajen och Idiot Wind. Då var hon en trevande singersongwriter med låtar utan struktur. Lättare då att jämföra med Amason, den grammisprisade hobbygruppen som blev större än någon trott och som på riktigt etablerade henne på den svenska musikscenen.
Den drömskt svävande musiken kontrasteras mot en jordnära personlighet. Efter första låten sätter hon sig ner på en stol, böjer sig lätt framåt och, som vore vi på ett fackmöte eller en kursgenomomgång, informerar om ”vilkoren som gäller för kvällen”. Vilket bland annat går ut på att vi ska ha överseende med att hon ”dopat sig” för att kunna sjunga. Om det skett med en traditionell ingefära-kur eller, som Tommy Körberg rekommenderat i en mejltråd, 20 kortisontabletter förstod jag aldrig.
Sjungandet går det i alla fall bra med under den timslånga konserten. Amanda Bergman besitter ju en ganska så förtrollande röst: beslöjad, varm, fyllig. En naturligt flödande stämma som kan lyfta det mesta. Men inte allt, när låtmaterialet är intetsägande blir musiken bara en kuliss för fritt svävande tankar utanför konsertsalen.
Men nu är det ju så lyckosamt att de flesta av låtarna som Amanda Bergman skrivit till ”Falcons”, debuten under eget namn, är väldigt bra. Både i inspelad form och på Södra Teaterns scen.
Frågan är om de inte gör sig ännu bättre live? Kompet är visserligen lite krampaktigt, fast på ett fint sätt. Jag gillar ju att både kompet och Amanda Bergman själv håller tillbaka – kan nämna att virveltrumman är dämpad med en handduk – och tänker att hon kan ses som en del av en svensk indietradition där El Perro Del Mar och Victoria Bergsman varit inne på samma återhållsamhet.
Men mest är det den slags besatthet vid vadderad amerikansk radiorock från 70-talet, läs Fleetwood Mac, som aldrig tycks släppa indiefolket. Ibland kombinerat med det raka ”motorik-groove” som den tyska kratutrockduon Neu! skapade 1972. Det är förstås en oslagbar kombo.
©Dan Backman (rec publ i SvD 160323)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera