kritik sedan 1993

Gift dig med mig lite: Fri Scen, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 20 mars 2016

Stephen Sondheim är så bra att det går att göra en lysande musikal även på hans överblivna och ratade sånger.

”Gift dig med mig lite” är just det, en kammarmusikal (finns det begreppet?) byggd på sånger från ”Saturday night”, ”A little night music”, ”Follies”, ”The girls of summer”, ”A funny thing happened on the way to Forum”, ”Company” och ”Anyone can whistle”.

”Marry me a little”, som den heter i original, skapades av Craig Lucas och Norman René och sattes först upp som en off-off-Broadway-produktion 1980. Man skulle kunna kalla den för en tidig jukebox-musikal. När den nu sätts upp av Teater Quilt på Kulturhuset Stadsteatern är det Skandinavienpremiär.

 

Gift-dig-med-mig-lite-Niklas-Riesbeck-o-Sara-Janfeldt_03

 

Den svenska uppsättningen är av det intima slaget: två sångare, Sara Jangfeldt och Niklas Riesbeck, en pianist, Carina E Nilsson. Mer behövs inte.

Scenrummet är litet med sparsmakad scenografi och med publiken nära inpå. Historien är inte mycket att återberätta – två storstads-singlar i lägenheter bredvid varandra, samma ensamhet och samma längtan efter kärlek, i slutet träffas de i trappuppgången – och förs framåt med sång, ingen dialog.

Sångerna är fantastiska, elegant vackra och komplexa på det där väldigt typiska Sondheim-sättet, och Sara Jangfeldt och Niklas Riesbeck sjunger dem suveränt. Själfullt, teatraliskt och med så tydlig diktion att alla fyndiga rim når fram.

Ibland framsjungs sångerna solo men ofta vävs de in i varandra som intrikata duetter, vilket ju också är typiskt för Sondheim.

Jangfeldts och Riesbecks närvaro och samspel är lysande, både när de agerar på varsin sida av lägenhetsväggen ovetande om varandra och när de får ta lite härliga danssteg tillsammans.

Sara Jangfeldt spelade Petra, piga hos paret Egerman, i Tobias Theorells fina uppsättning av ”Sommarnattens leende” på Stadsteatern 2010. Minns särskilt med vilken bravur hon gjorde ”The millers son”.

Carina E Nilsson ackompanjerar så fullödigt att någon längtan efter en instrumentalensemble aldrig uppstår. Mot slutet smyger hon in några takter av ”Night waltz” från ”A little night music”. Mycket snyggt.

Erik Fägerborn har översatt med varsam hand och fått musikalkaraktärernas grubblerier att kännas samtida. Regin är okonstlad och får föreställningens 60 minuter att kännas precis lagom långt.

©Dan Backman 160320 (foto: Juliana Wiklund, Anna-Lena Ahlström)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: