kritik sedan 1993

Tonbruket: Forevergreens (ACT/Naxos, 2016)

Tonbrukets fjärde album öppnar med en programförklaring på spanska. Den går ungefär ut på att i en föränderlig och turbulent tid som vår är musiken ett språk som alla kan förstå och att den har förmågan att öppna oss för skönheten i det som är nytt och okänt. Avslutningen travesterar Albert Ayler: ”music is the healing power in the universe”.

Det är en fin inledning i en positiv anda, uppläst av Ane Brun, men den följs av ett stycke musik, betitlad ”Mano sinistra”, som inte kan kallas för annat än dystopisk.

Men ok, låt gå för det. Det mörka och trasiga kan naturligtvis vara vackert och kanske till och med helande i sitt suggestivt känslomässiga tilltal.

Det melankoliskt dystopiska är ingen nyhet när det gäller Tonbruket. Tvärtom är det ett konstnärligt uttryck som präglat det här bandet alltsedan debuten 2010, då de hette Dan Berglunds Tonbruket och precis gett sig ut på den snirkligt kosmopolitisk resa som de fortfarande befinner sig på.

NLPå ”Forevergreens” innebär det att den instrumentala rocken, till exempel, reser genom americana-land, gör Liberation Music Orchestra-avstickare till den spanska musikkulturen, återuppväcker den krångligaste, svåraste och bästa brittiska progressiva rocken från 70-talet, uppdaterar och dekonstruerar Jan Johansson-metoden att jazza till den svenska folkmusikskatten, lugnar ner sig med ett sydstatssouligt groove och, vilket är lite överraskande, växlar in på ett krautigt boogierock-spår. En annan låt som tar sig fram på en delvis ny väg är den avslutande lätt gypsy-swingiga ”Polka oblivion”, där gruppen gästas av träblåsarna Per Texas Johansson, Anna Högberg och Martin Holm.

Framförandet och samspelet är genomgående känsligt och delikat, även när de använder släggor och trycker distpedalerna i botten. Dan Berglund, Johan Lindström, Martin Hederos och Andreas Werliin är ju alla dokumenterat framstående instrumentalister och får ihop spretigheten – som kan innebära att låtarna i sann progressiv anda byter skepnad under den tid de pågår – till en homogen helhet.

”Forevergreens” är varken bättre eller sämre än de tre föregående albumen. Ibland är det drabbande vackert, som en fuktskadad husfasad i Palermo, ibland trampar musikerna vatten, som i den tråkigt stompiga ”Linton”. Men den King Crimson-ljudande inledningen till ”Tarantella” och den lyriskt Satie-minimalistiska ”Music for the sun king” är något av det bästa de släppt på skiva. Och, det måste föras till protokollet, Åke Lintons ljudbild är precis så analogt varm och tydlig som man kan förvänta sig.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160309

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: