Shuggie Otis: Fasching, Stockholm, 2 mars 2016
Shuggie Otis har en historia liknande den som Malik Bendjelloul berättade om Sixto Rodriguez i filmen ”Searching for Sugarman”. Inte lika spektakulär kanske, men också Shuggie Otis hade framgången som i en liten ask men retirerade mer eller mindre frivilligt. Varför är svårt att säga, men kanske är det inte konstigare än att vissa musiker inte riktigt pallar det tryck som följer med framgång.
Vid 62 års ålder är han i alla fall sedan några år tillbaka efter att de två visionärt gränsöverskridande albumen ”Freedom flight” (1971) och ”Inspiration information” (1974) fått kultstatatus och nått nya generationer. Det kom ett album 2013, ”Inspiration Information/Wings of love”, med delvis ny musik och sedan dess är han tillbaka på en turné som inte verkar ta slut.
Till Stockholm kommer han med ett tajt litet band, inkluderande sonen Lucky på bas och brorsbarnet Nick på trummor. Välklädd och med en reserverad attityd: kommunikationen med publiken verkar inte stå så högt på dagordningen, det viktiga är att få musiken på rätt kurs. Det får man, men jag tror att han tänkt lite fel när det gäller repertoaren.
Största delen av kvällen ägnas funk och blues av en ganska rak och okomplicerad sort. Det är kanske inte så mycket att säga om det, Shuggie Otis är ju från början en bluesman. Dessutom en mycket kompetent sådan, skolad av pappa Johnny Otis.
Grejen är dock att berömmelsen och kultstatusen inte vilar på bluesriffen och det hårda funkgroovet. Även om framförandet, det måste poängteras, är helt utan anmärkning. Det som jag och, antar jag, större delen av publiken kommit för är ju den psykedeliska soul, protoelectronica och utflippade pop och rock han på egen hand skruvade ihop. Av detta får vi inte höra mycket: ”Tryin’ to get close to you”, ”Island letter” och ”Strawberry letter 23” görs bra men räcker inte för att man ska bli nöjd.
Den långa och jammiga ”Wings of love” är också ett välkommet avbrott. Här låter Shuggie Otis och hans band som Santana när de var som bäst, alltså kring 1973-74. Rytmsektionen kokar, klaviaturmannen Russell Stewart och blåsaren Albert Quon Wing går loss på bra solon och Shuggie Otis själv flippar ut ganska rejält på gitarren.
©Dan Backman Rec publ i SvD 160304
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera