kritik sedan 1993

Hashish: A product of Hashish (Woah Dad!, 2016)

 

Det börjar baleariskt med oceaniska vågor som slår mot en långsträckt sandstrand badande i månsken. En jazzfunkig basgång bereder väg för stjärnglittrande syntar och en mjukt virvlande tvärflöjt innan en änglalik kvinnostämma smyger in med förföriska uppmaningar om att flyga iväg till tropiska stränder, rida på vågkammar och förbli hög och fri.

Det flummigt eskapistiska anslaget är inte att ta miste på när Hashish nästa vecka släpper debuten ”A product of Hashish”. Inte sedan slutscenen i den filosofiska sci-fi-rullen ”Contact” – där Jodie Foster hamnat i ett avlägset solsystem och sammanstrålar med sin avlidna pappa i ett känsloladdat möte – har en sandstrand skildrats på ett mer kosmiskt sätt.

 

1457109408_hashish-cover1160219Det är Stefan Kéry som står bakom Hashish. En mångsysslande musikentreprenör som ger ut nyproducerad psychprogg – det var Kéry som upptäckte och lanserade Dungen – och återutger klassiska proggvinyler när han inte driver tiki-klubbar och säljer obskyra lp-skivor från hela världen.

Bakgrunden i punk- och garagerockband märks inte i Hashish-projektet men annars har här pressats in en imponerande mängd obskyra genrer: exotica, lounge, easy listening, acid, ambient, electronica, tiki, sci-fi. Sammantaget blir det en jazzfunkigt sinnesutvidgande tripp, behagligt svävande mellan rymdrock och kosmisk disco och toppat med lite breakbeats.

Det är ingen avancerad musik, ackordgångarna är simpla och harmoniken okomplicerad. Styrkan ligger helt i musikens varierande förmåga att frammana suggestiva världar att försvinna i. Det ligger nära till hands att jämföra med Todd Rundgren, Emil Nikolaisen och Hans-Peter Lindstrøm som förra året fick till ett lika kosmisk men ännu mer kalejdoskopiskt och extatiskt flöde på albumet ”Runddans”.

Stefan Kéry står för låtar och produktion och spelar gitarr och klaviatur. Trummisen Moussa Fadera, som klarar hardbop lika bra som psych, ser till att det organiska svänget hålls vid rätt temperatur och Fredrik Swahn bidrar med sfäriska klaviaturer och grooviga basgångar. Nämnas bör också Lisa Maria Isaksson (sång), Mattias Uneback (vibrafon) och Erik Lundin (tvärflöjt).

Nog kan man streama Hashish-albumet – eller ska vi säga röka det – med gott resultat (som ett milt ofarligt rus). Men det är den limiterade vinylupplagan (499 exemplar) som gör det till ett riktigt popkonstverk. Med ett grafiskt mycket stringent konvolut i rött och silver, och en dekorativ affisch tecknad i serietidningsmanér, blir albumet till ett fysiskt objekt att spara på, inte en Max Martin-låt att flyktigt konsumera i mobilen. Det är precis det – en fördjupad helhetsupplevelse – som ligger bakom dagens renässans för vinylskivan.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160303

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: