Eva Hild: Galleri Andersson/Sandström, Stockholm, 2016/Bjarne Melgaard, Lars Bohman Gallery, Stockholm, 2016
Eva Hild är en mycket konsekvent konstnär. De skulpturer hon nu visar på Andersson/Sandström skiljer sig inte radikalt från de hon gjorde i början på 00-talet. Dualismen löper som en röd vindlande tråd genom konstnärsskapet: ett intrikat växelspel mellan motsatspar som blir till en elegant lek med organiskt skulpturala former där hålrummen ges en lika stor roll som massan. Ute blir inne och yin byter plats med yang i en ständigt pågående process utan början eller slut.
Motsatsförhållandet kan även överföras till den distinktion mellan konst och konsthantverk som alltmer förlorat i betydelse. Att fundera över detta inför Eva Hilds verk låter sig icke göras, det är snarare så att man hela tiden vill placera henne i en klassiskt modernistisk konsttradition där Henry Moore är en självklar referens, om än med ett radikalt annorlunda uttryck.
På den nu aktuella utställningen tycker jag mig också – utan att ha någon täckning för det – hitta släktskap med konstnärer som Niki De Saint Phalle, Lars Englund och Egon Möller Nielsen. Det finns förstås inget av Niki De Saint Phalles vildsinta och ibland aggressiva figuration och färgglädje, men även om Hild kan verka allvarlig och stram går det att hitta både humor och erotik i de gracilt bulliga formerna.
Det är spektakulära skulpturer att förundras över: häpna över det mödosamma arbete som ligger bakom, fascineras av det organiskt balanserade formspråket och – inte minst – undra över hur det rent praktiskt går till att transportera dem. Skulpturerna i målad stengodslera, med tunna skal, ger ju ett både bildligt och bokstavligt talat ömtåligt intryck.
Utställningen visar inte upp något man inte redan visste om Eva Hild men uttrycket är ytterligare förfinat i sin självklarhet och rytmiska komplexitet. Det är också en snygg uppvisning i konsten att få en utställning att fungera både i sin helhet och sina detaljer.
Steget från Eva Hilds luftiga och ljusa elegans till Bjarne Melgaards instängda och brutalt grovhuggna måleri och klottrade texter är naturligtvis gigantiskt. De är båda internationellt framgångsrika men där slutar likheterna.
Den bullriga norrmannen, verksam i New York, lever på provokationer. Både som konstnär och privatperson. Nu senast har han orsakat rubriker genom att ge arkitektbyrån Snøhetta i uppdrag att rita ett spektakulärt okonventionellt ”house to die in” på Ekely utanför Oslo. Det var här som Edvard Munch bodde och marken är kulturminnesmärkt så det finns många som opponerat sig. Munch är ju helig för norrmännen.
Utställningen hos Lars Bohman är den åttonde i ordning på galleriet och det råder ingen tvekan om att det är just varumärket Bjarne Melgaard som langat in en massa målningar på det stora galleriet. Det konstnärliga manéret är direkt igenkännbart, likaså den innehållsliga spretigheten med lösa trådar åt alla möjliga håll: psykologi, filosofi, populärkultur, konsthistoria, gayreferenser…ja det är som det brukar vara när Melgaard ställer ut.
Här binder han ihop Situationiströrelsen, särskilt Guy Debord och Michèle Bernstein, med discolegenden Giorgio Moroder och citerar Ciaras ”Body party”. Ibland är det bara effektsökande men mitt i allt ståhej går det att hitta ömsinta anslag, som i en målning på byggplast: ”tiger comforts boyfriend”.
Precis som i fallet med Eva Hilds utställning är det en styvt genomförd helhetsinstallation. Galleriets väggar och tak har målats svart i en deppigt matt nyans. På golvet en orange heltäckningsmatta som tillsammans med det svarta åkallar ett lätt depraverat 70-tal.
Trots Melgaards form- och färgsäkerhet både i det lilla och stora är det ändå en rätt trött utställning. Känslan av en konstfabrik med konstsuperstjärnan och hans assistenter som river av gallerier, konsthallar och muséer på löpande band går inte att skaka av sig.
©Dan Backman Rec publ i SvD 160210 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera