kritik sedan 1993

Tame Impala: Annexet, Stockholm, 5 februari 2016

Australienska Tame Impala är i grunden Kevin Parkers enmansprojekt. På de tre album som kommit sedan 2010 är det i princip Parker som gjort allt: låtskrivande, framförande, inspelning.

På scen är det däremot en trimmad grupp som framför Parkers psykedeliskt eklektiska rock och pop. Jay Watson, Dominic Simper, Cam Avery och Julien Barbagallo har alla den rätta flytande känslan för Parkers atmosfäriska tripp genom 60-talets acid rock, 70-talets progressiva rock, 80-talets elektroniska pop och 90-talets slackerrock.

Det är en i teorin rätt märklig sammanblandning av genrer – och då har jag inte nämnt den glamrockiga ”Elephant” – men Tame Impala drar allt genom ett hipsterpsykedeliskt filter och kokar ihop det till en homogen enhet. En sinnesutvidgande arenarock med förmåga att locka en stor och blandad publik (Annexet är fullt) som tycks spegla den musikaliska mångfalden.

 

IMG_0292

 

Scenversionen av Tame Impala har en större och bredare ljudbild och ett ännu mer accentuerat malande groove än på skiva. Låtarnas utsvävande drömska karaktär är inte bara intakt utan förstärkt genom fasförskjutning och mycket reverb. Tror aldrig att jag hört så mycket fasförskjutning på en konsert tidigare.

Man kan jämföra med Dungen, även om den svenska psychgruppen är både mer komplex och originell. Både Dungens Gustav Ejstes och Kevin Parker är ju musiksnillen som klarar det mesta på egen hand men använder sig av ett handplockat gäng musiker på scen.

Ljudet är utmärkt, framförandet likaså, men det är stundtals jämntjockt och gruppen är inte så mycket att se på. Kevin Parker står i centrum men han är ärligt talat ingen karismatisk scenpersonlighet. Han sjunger fint med sin ljusa John Lennon-röst men han har inte direkt något att säga oss och blir närmast förlägen när ett kvinnligt fan kastar upp en bh. De övriga i gruppen är helt anonymiserade.

Men det spelar förstås ingen roll när musiken blåses upp till magnifikt kosmiska dimensioner. Som i den avslutande ”New person, same old mistakes”.

©Dan Backman Rec publ i SvD 160207 (text+foto)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: