kritik sedan 1993

Maurice White 1941-2016

Utan Maurice White inget Earth, Wind & Fire. Det var ju White som var hjärnan bakom den slickt souliga funkorkestern och som tillsammmans med Philip Bailey frontade gruppen.

Man kan förstås ha olika åsikter om vilken EW&F-period som är bäst men jag antar att många, inklusive undertecknad, lägger sin röst på den slickt discoinfluerade epok som inleddes med 1977 års ”All ‘n all” och fortsatte med ”I am” (1979), ”Faces” (1980) och ”Raise” (1981).

Det är ju här man hittar de riktigt stora och tidlösa EW&F-klassikerna: ”Fantasy”, ”In the stone”, ”After the love is gone”, ”Boogie wonderland”, ”Let’s groove”.

Till klassikerna måste man förstås också räkna ”September”, inspelad för ”I am” men endast utgiven som singel.

Det var ju också under denna tid som gruppens image var som mest utflippad med skivomslag som flirtade med egyptisk ockultism (gjorda av japanen Shusei Nagaoka) och gruppmedlemmarna ekiperade i de mest utstuderade paljetterade sparkdräkter som tänkas kan.

 

earth-wind-fire-promotional-photo-of-us-group-about-1978-c3je0j

 

Vilken epok man än vill lyfta fram – EW&F bildades 1969 och håller fortfarande igång – har gruppens musikaliska kompetens alltid varit hög och inriktningen påfallande eklektisk och mångfacetterad.

Man kan jämföra med funkgrupper som Commodores, Parliament/Funkadelic och Kool & The Gang men EW&F-soundet kännetecknas av en stunsigare och studsigare rytmik, en rörligare, mer synkoperad blåssektion och en större musikalisk spännvid.

Soulen och funken har alltid funnits där som ett fundament men Maurice White var aldrig främmande för nya trender och lät musiken gå åt alla möjliga håll: pop, rock, latin, disco, synt.

Med Philip Baileys vältränade falsett och Maurice Whites mjukare tenor fanns inga hinder för musiken att flyga så högt det bara gick. Tyngdlös och färgsprakande som en p-funkig nebulosa, tajt som en Quincy Jones-session med Brothers Johnson.

 

Maurice-White-of-Earth-Wind-500x500_c

Men allt var inte bara Earth, Wind & Fire. Maurice White hann också med en del annat under sina 74 år jordeår. Några exempel:

Studiotrummis åt skivbolaget Chess på 60-talet, spelade med jazzpianisten Ramsey Lewis och populariserade det afrikanska tumpianot (kalimba).

Producerade och skrev låtar åt artister som Deniece Williams, Barbra Streisand och The Emotions.

Spelade trummor på Minnie Ripertons debut, sjöng på Weather Reports album ”Mr Gone” och skrev musik åt film och tv.

I slutet av 80-talet diagnostiserades han med parkinsons, den neurologiska sjukdom som till slut tog hans liv.

Thank you for the music, Mr White.

©Dan Backman 160209

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: