kritik sedan 1993

Jan Lundgren: Konserthuset, Stockholm, 29 januari 2016

Pianisten Jan Lundgren är alltid elegant och måttfull, såväl i anslag och löpningar som i avspänt myspysiga kommentarer mellan framförda stycken.

Denna kväll i Konserthusets Grünewaldsal är ägnad en hyllning till Jan Johansson och då speciellt de legendariska album han gjorde med folkmusik från Sverige, Ryssland och Ungern. Det är en musik som passar Jan Lundgren mycket bra då det finns beröringspunkter dem emellan. En slags vardagligt tillbakalutad sensibilitet och en omvårdnad av alla toner. Med detta sagt är det ändå tydligt att det är Jan Lundgren som spelar, inte Jan Johansson.

 

JOW_230116_02

 

Med sig på scen har han kontrabasisten Mattias Svensson, som får en sjungande träklang ur sin kontra när han inte låter strängarna smälla hårt mot halsen, och syskonparen i Bonfiglioli Weber String Qartet. Det är en samkörd konstellation (programmet har framförts förr och även blivit till en cd) med ett belevat och lite gammaldags uttryck. Med Martin Berggrens diskret sprituella stråkarrangenmang blir det i god mening njutbart på ett något gammaldags sätt: jazzmusik blir sällan mer artig och verserad än så här.

Det är klart att man gärna sett att Jan Lundgren och de övriga musikerna skulle bråkat lite både med Jan Johansson och folkmusiken men jag antar att det inte ligger för dem. Bättre då att följa med i det eleganta flödet och glädjas åt den musikalitet och skicklighet som strömmar från scenen.

Den som hängt med ett tag kan förstås tycka att de svenska traditionella låtarna, som ”Emigrantvisa” och ”Visa från Utanmyra”, är framförda och tolkade till leda. Då är det roligare med de mindre sönderspelade sentimentala ryska visorna och de eldiga från Ungern.

”Kvällar i Moskvas förstäder” (som gjorts vokalt bland annat av Jan Höiland på 60-talet och Anne-Lie Rydé på 90-talet, fast då under titeln ”En natt i Moskva”) är ganska så underbar med coolt svepande stråkar som ger lite angenämt frankofila vibbar åt Michel Legrand-hållet.

En annan höjdpunkt är den ungerska folkmelodin ”Det vore synd att dö än” där en temperamentsfull violin får ta hand om melodin och stråkarrangemanget ger associationer i rikting mot Chick Coreas utflykter i den spanska musiktradtionen.

Jan Lundgren har även smugit in en egen komposition, Lycklig resa, som utan några som helst problem låter sig infogas i flödet. Anslaget är lite uppdaterat och svänget mer markerat. Här såväl som i konserten i övrigt är det påfallande hur väl det fungerar utan en trummis.

”Klara stjärnor”, hämtat från Jan Johansson-albumet ”Musik från fyra sekler”, avslutar konserten med ett vackert melankoliskt anslag av klassisk musik.

©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 1/2016  (foto Jan-Olav Wedin)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: