Gallerirond/Stockholm 2 februari 2016

Det stockholmska galleriåret 2016 inleds med några temabundna utställningar. Annaelle gallery och Belenius/Nordenhake har till och med samma tema: Kebnekaise.

Båda utställningarna intresserar sig för Kebnekaises sedan länge sakta smältande sydtopp. Ett faktum som kommer göra den mer steniga nordtoppen till Sveriges högsta punkt.

Bigert & Bergström tar sig an uppgiften att förhindra fortsatt smältning genom att placera en värmerepellerande duk över toppen. En sympatisk symbolhandling som dokumenterats med film och foto och på olika sätt redovisas i utställningen på Belenius/Nordenhake.

Det är grabbigt och torrt, som det brukar vara med Bigert & Bergström, men en skulptur i rostfritt stål av sydtoppen har minimalistiska kvaliteter. Som ett verk av Walter de Maria.

Hanna Ljungh är lika vetenskaplig men har gett sin utställning I am mountain, to measure impermanence på Annaelle Gallery en mer poetiskt konstnärlig framtoning. Det centrala verket är den fem och en halv timma långa film som, på avstånd, skildrar bergsbestigare och forskare som mäter och samlar prover från den smältande sydtoppen.

Det är vackert, storslaget och mycket långsamt. Visuell ambient som väcker tankar kring växthuseffekten men också blir till en projektionsyta att försvinna in i och, om man skulle sitta kvar tillräckligt länge, somna framför.

En ljudinstallation byggd på mätningar av Kebnekaises sydtopp, som konstnären förvandlat till lågfrekventa basljud, utgör ett suggestivt soundtrack till utställningen. (Belenius/Nordenhake tom 14/2, Annaelle Gallery tom 14/2)

Susanne Vollmer intresserar sig för synestesi, ett neurologiskt tillstånd som innebär att ett eller flera sinnen är ihopkopplade. En synestetiker kan höra hur färger låter eller se vilken färg ett ljud har.

En konkret utgångspunkt som denna brukar oftast innebära urtråkig konst som hellre borde blivit en artikel eller en film. Men här har det blivit till en mycket estetiskt tilltalande utställning.

Vollmer har på ett närmast övertydligt konkret sätt gestaltat synestesin genom att på bord placera ut olika saker (som på ett gammalt museum). Tre exempel: ett ägg (”The sound of K”), en lakritspipa (”Smaken av Sigrid”), en burk med jordnötssmör (”The way a woman I’ve known for 10 years talk”).

Precis som på Hanna Ljunghs utställning förstärks upplevelsen av ett soundtrack. På Susanne Vollmers utställning är det ett minimalistiskt post-klassiskt stycke musik på repeat tillhörande en film som visar på hur musik kan bli till färg och form. (SPG tom 13/2)

Martin West är inte lika konkret som de nämnda konstnärerna. Men nog har även han smalnat av sitt ämnesområde på utställningen Guide to grey.

Med mycket noggrant asymmetriskt placerade målningar (väggar) och objekt (golv) har han förvandlat det lilla Galleri Olsson-rummet till en sakralt abstrakt hemvist för ett oräkneligt antal gråa nyanser.

Det är formsäkert, känsligt och lågmält introvert och kan få en att tänka på suprematistutställningarna i början av 1900-talet.

Martin West får det gråa att skimra med rutor och prismor. Handens avtryck är tydligt i allt han gör, vilket ger utställningen en levande karaktär. (Olsson tom 13/2)

Kristina Matousch utgör något av en motsats. Också hon följer en rigid linje i sitt skapande men de utställda målningarna är lika stumma och kalla som utställningen är stelt hängd.

Matousch har haft med sig en tunn metallplatta och några sprayfärger ute på stan (New York och Malmö). Inte för att skapa graffitti eller tagga utan för att placera metallskivan bakom staket (och annat som kan släppa fram färg) och spraya fram grafiska mönster (som också ger avtryck på själv staketet).

Det är väl iofs en rolig idé men resultatet är mer att likna vid grafiskt stringenta mönster än konstnärligt gestaltade bilder. (Galleri Riis tom 20/2)

Jeff Olsson kanske också arbetar lika metodiskt undersökande som de ovan nämnda. Men det är i alla fall inget som syns i de svartvita teckningar/målningar han under namnet The thoughts of vegetables visar på Galleri Magnus Karlsson.

Här framträder istället en värld utanför städerna där naturen börjat ta över och blivit en del av människan. Det är lite som om hipsterfolket flyttat ut i skogen och blivit så mycket gröna vågare att det börjat växa ut grenar, blad, bär och blommor ur kroppen.

Jag tänker på tv-serien ”Jordskott” och Frida Kahlo-surrealism. Och outsider art: det skulle ju möjligen kunna vara någon mer eller mindre galen enstöring som maniskt producerade dessa mörka bilder.

Det är en bra utställning. Vacker och lite otäck. Hängningen i det mellersta rummet har lite av gravkammare över sig. De tunga svarta ramarna bidrar till det dystopiska. (Galleri Magnus Karlsson tom 14/2)

En känsla av lätt surrealistisk förgängelse vilar också över Anna Camners utställning hos Christian Larsen, betitlad Dunkler frühling. Precis som vid tidigare utställningar visar Camner minituöst utförda vanitas-stilleben mot djupt mörka bakgrunder. Växter, koraller, händer, djur, kondomer. Hårda och mjuka. Stadda i olika former av förfall men fortfarande bildsköna.

Det är ett gammalmästerligt måleri med kraft att förföra. Det finns en mörkt erotisk laddning i vissa bilder men ibland, ganska ofta faktiskt, blir det överdekorativt och ytligt. (Christan Larsen tom 20/2)

Har även sett utställningar med Eva Hild (Andersson/Sandström) och Bjarne Melgaard (Lars Bohman Gallery) men de kommer först i Svenska Dagbladet.

©Dan Backman 160202 (text+foto)