Gunilla Backman, Sharon Dyall, Sveriges Radios Symfoniorkester: Hyllning till Streisand, Berwaldhallen, Stockholm, 25 februari 2016
När Gunilla Backman och Sharon Dyall hyllar Barbra Streisand ligger fokus på Streisand som musikalartist. Jo, poplåtarna ”Guilty” och ”No more tears (Enough is enough)” är med på programmet men annars är det en konsert som mer hyllar musikalen som konstform än Streisand.
De enda musikallåtar som exlusivt kan attribueras till Streisand denna kväll är ju ”Don’t rain on my parade”, från ”Funny girl”, ”A piece of sky”, från ”Yentl”, ”Evergreen”, från ”A star is born” och, som tjusigt extranummer, ”People”, från ”Funny girl”.
Jag hade hoppats på att få höra någon av Streisands Laura Nyro-tolkningar (”Stoney end”, ”Time and love”, ”Flim flam man”) eller den fina Celine Dion-duetten ”Tell him”. Men icke.
Men ok, det är synd att klaga då de musikalörhängen som framförs är så högkaratiga. Man tackar ju inte nej till ”The way we were”, ”Somewhere”, ”Come rain or come shine” eller ”Memory”. Och särskilt inte till den ljuvliga ”As if we never say goodbye”, från ”Sunset Boulevard”, som Gunilla Backman gjorde på Göteborgsoperan för några år sedan.
Allra bäst är förstås att det är flera Stephen Sondheim-låtar inkluderade: ”Not while I´m around”, ”Being alive”, ”Send in the clowns” och ”Everybody says don’t”.
Gunilla Backman sjunger dem alla snyggt och småpratar ledigt om Barbra Streisand mellan sångerna. Gästsångerska Sharon Dyall kompletterar henne förtjänstfullt med sin djupare och fylligare stämma.
De gör några duetter, varav ”Guilty” (som Bee Gees-bröderna skrev åt Streisand) är mest lyckad. Den är lite tungfotad, Radiosymfonikerna är ju inte så bra på mjukdisco, men det är ändå en rätt skön version.
Anders Berglund leder Radiosymfonikerna och har även skrivit många av arrangemangen. Samtliga oantastliga men anonyma. Inga äventyrligheter eller subtiliteter eller atonaliteter. Bara maffiga orkesterarrangemang av en sort som det är svårt att känna något inför.
Konserten lider tyvärr av ett undermånligt ljud. Särskilt Gunilla Backman har svårt att överrösta orkestern och rösten har, när man hör den, förstärkts med en metallisk klang.
©Dan Backman 160225 (foto Arne Hyckenberg)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera