kritik sedan 1993

Kjell Alinge 1943-2016

En av radions mest egensinniga röster har hastigt gått bort. Kjell Alinge blev 72 år och var radiohistoria redan under sin levnad: för sin omättliga musikaliska hunger, sitt oefterhärmligt målande bildspråk och sin bokstavligt talat personligt klingande röst. Många är de som försökt efterlikna de vindlande formuleringarna och metaforerna, få är de som ens kommit i närheten.

I en tid då det substanslösa babblandet dominerar både radion och poddarna är det viktigt att minnas en intelligent, associationsrik och djupt passionerad radioprofil. Som sådan kommer han att bli ihågkommen och placerad jämte tidigare hyllade kollegor. Prisad blev han redan under sin livstid, senast 2013 då han tilldelades Stora radioprisets hederspris.

Kjell Alinge kom till Sveriges Radios ungdomsredaktion 1963 och medverkade i sedan länge bortglömda radioprogram som ”Zig-zag” och ”Zzzummer”. Idag minns vi honom för de dårpippiga sketcherna i långköraren ”Hemma hos” och den lyxigt eklektiska musikmixen i ”Eldorado”. Tillsammans med Janne Forsell excellerade han i en absurt surrealistisk ”Hemma hos”-humor som svävade omkring någonstans i radiorymden mellan, ska vi säga, Lasse O’Månson och Hassangänget.

Själv var jag ingen stor konsument av deras humor men för många i min omgivning var herrarnas galenskaper omisstliga inslag i ett annars ganska strängt proggigt svenskt 70-tal. Och nog låter programets undertitel ”Kulturfunk från de befriade områdena” förunderligt modernt även idag.

Då var ”Eldorado” desto viktigare. Med en entusiasm värdig en nyfrälst frodades han – till en början tillsammans med Lennart Wretlind, en annan stark radiopersonlighet – i 80-talets neon och introducerade hittills ohörd syntpop varvat med i stort sett vad som helst.

Syntpopduon ”Adolphson & Falk” var mer eller mindre en produkt av programmet, det är i alla fall så det känns, och om jag minns rätt hårdpluggades den brittiska sångaren Rupert Hine bortom sans och balans. Idag är han så bortglömd att han knappt finns på Spotify men vid tiden för albumet ”Immunity”, det kom 1981, var han ett stort namn på den gryende syntpopscenen. Tityo blev också hårdpluggad: Alinge gillade ”Man in the moon” så mycket att han spelade den genom ett helt program.

Efter proggtiden var det lite förbjudet med knasigt champagnesprudlande lyx vilket gjorde ”Eldorado” extra lockande. Programmet hade som motto ”nattens nöje och stjärnornas musik” och sändes först tisdagar och lördagar mellan 22 och midnatt. Det flyttades till söndagsförmiddagar med oförändrad genomslagskraft där det stannade kvar i tablån till 1993. 2006 kom Kjell Alinge igen med programmet, först på webben, sedan som en del av P2-utbudet fram till 2013 och då med en ännu mer äventyrligt jorden runt-resande låtlista än då det gick i P3.

I programserien ”Niagara” som sändes 2013 i P2, tog han filmer som utgångspunkt för ”expeditioner genom världens alla musikgenrer”. Beskrivningen av programmet som ”en tjusig cinerama-åkning från den femtonde kratern på månens baksida, passerande korvkiosken i Hässleholm och landning mitt i Bollywood” kan också få tjäna som en sammanfattning av Kjell Alinges livsgärning som musikförmedlare.

©Dan Backman Minnesord publ i SvD 160119 (foto Sveriges Radio)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: