Oddjob: Folk (Caprice/Naxos, 2015)
Jazzen har i alla tider låtit sig influeras av folkmusik. Inte minst i Sverige där pianisten Jan Johanssons ”Jazz på svenska” sedan 60-talet varit ett av de mest spridda och älskade jazzalbumen.
”Äventyr i jazz och folkmusik”, med Jan Johansson, Bengt-Arne Wallin, Georg Riedel och Bengt Hallberg, har inte blivit lika klassisk men är ytterligare ett exempel på att jazzen är kompatibel med folkmusiken.
Sistnämnda album gavs ut 1965 på Caprice och firar alltså femtioårig födelsedag. För att uppmärksamma detta och låta en senare generation jazzmusiker stöka runt med den inspelade musik som finns i Musikverkets arkiv kontaktade Dan Lundberg, överbibliotekarie och arkivchef på Musikverket, gruppen Oddjob.
Uppdraget har nu landat i form av albumet ”Folk”, där Oddjob-männen Goran Kajfes, Per ”Ruskträsk” Johansson, Daniel Karlsson, Peter Forss och Janne Robertsson låtit sig inspireras av de gamla fältinspelningarna på albumet ”Lockrop och vallåtar”.
Det är intressant att jämföra ”Äventyr i jazz och folkmusik” med ”Folk”. Där Jan Johansson och de andra gjort tolkningar som idag låter glättiga och glada som en turistbroschyr har Oddjob plockat fram den kärvare och mer mystiska dimension som finns i näverlur, spilopipa, bockhorn och säljflöjt och, allra mest, i fäbodstintornas märkliga lockrop.
Ta bara det andra spåret, Folk #2″, som inleds med Daniel Karlssons mjuka dissonanser på flygeln i samspråk med Tjugmyr Maria Larssons märkliga lockande på getter. Ett möte över tid och rum som i förlängningen får Ruskträsks altsax på härligt Coltrane-humör. Om getterna fått höra det hade de antagligen sprungit till skogs.
Trots det otvetydigt jazziga anslaget är det tydligt att oddjobbarna behandlat förlagorna med respekt, samtidigt som de använt dem som språngbrädor ut i landskap som både känns bekanta och obekanta.
Två särskilt jazzgrooviga spår fastnar. ”Folk #1” drivs suggestivt framåt av Daniel Karlssons mjuka orgelslinga och ursnygga ackordspel, som låter Goran Kajfes trumpet sväva iväg på små lätta lyriska moln.
”Folk #4” är hårdare, med ett envetet basklarinett-riff, Don Cherry-känsla i Kajfes trumpet och en skönt påträngande sopraninosax.
Och på tal om Don Cherry. Nog låter Karin Edvardsson Johanssons lockrop i ”Folk #5” misstänkt lik Don Cherrys ordlösa sång på 1970-talet. Det förefaller knappast otroligt att han skulle hört och inspirerats av ”Lockrop & vallåtar”. På samma sätt som många av dagens friformigt experimenterande jazzvokalister också lyssnat in sig på färbodstintorna.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 151016
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera