Den monokroma symfonin: Artipelag, Gustavsberg, 2015
Med utställningen ”Den monokroma symfonin” vill Bo Nilsson, Frida Andersson och Cay Bond uppmärksamma monokromens betydelse för konst, design, mode och musik.
Det är ingen originell utställningsidé men den ligger onekligen rätt i tiden då det i år är 100 år sedan Kazimir Malevitj målade och visade den lilla monokroma målningen ”Svart kvadrat”.
Vare sig den eller någon annan Malevitj-monokrom finns med på utställningen (föga överraskande) men i de färgmässigt uppdelade salarna hittar man några andra konsthistoriskt viktiga verk av Lucio Fontana, Donald Judd, Yves Klein och Tony Smith.
Men hellre än att vara en konsthistorisk exposé vill utställningen visa upp konstnärer, designers och modeskapare som på olika sätt jobbar med monokromen idag. Eller sådana som utställningens curators pressat in i konceptet. Jag skulle ju till exempel inte vilja beteckna Cajsa von Zeipels förortstjejer som monokromer. Jo, de är enfärgat vita men det är väl ändå inte det hon intresserat sig för.
Inte heller kan jag se värdet av att plocka med Jonas Bohlins och Tomas Sandells välkända IKEA-skåp ”Snö” i en utställning som denna. Möbler är väl nästan alltid monokroma. Eller?
Då känns det mer logiskt att ha med Yohi Yamamotos konstfullt svarta kreationer i mitten av den stiliga svarta salen. Det är ju modedesign med ambition att vara konst.
En utställning med monokromer måste ju nästan per definition bli snygg. Och så har det blivit även denna gång med glest hängda verk i salar tematiskt ägnade åt färgerna brunt, svart, vitt, rött, gult, blått och grönt.
Den svarta avdelningen är den mest lyckade, svart är ju en färg med impact. Den vita delen känns rätt utspädd, dessutom med mindre övertygande enskilda verk (undantaget Harpa Árnadóttirs vita krackelerade målningar). De röda, gula, blåa och gröna avdelningarna är eleganta som påkostade varuhusskyltningar. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men utställningen som helhet skulle verkligen vunnit på att smutsas och tyngas ner av grejor som var lite mindre välartikulerade och mer way out there.
Framför allt borde man stänga av den banala playlist som Spotify-företaget Soundtrack your brand tagit fram till de olika rummen och som bidrar till varuhus- och lobbykänslan. Att tonsätta det blåa rummet med soft tenorsax och sordinerad trumpet är ju inte särskilt kreativt. Inte heller att låta lyxiga stråkar svepa över det gula och guldiga rummet, Eno-ambient fylla det vita eller svartrock det svarta.
Jag har förvisso bara hört den musik som gick på under pressvisningen och man kan ju hoppas att det finns mer intressanta saker gömda i de olika spellistorna.
Men visst finns det några verk som är värt resan ut till konsthallen vid Baggensfjärden. Den konceptuella danska konstnärsgruppen A Kassen bidrar med några monokromer som bland annat gjorts av en pulveriserad matta och en kajak. Med cibachromer som visar upp grejorna som pulveriserats blir det en form av brutalt konkret konst av allra bästa sort.
Riiko Sakkinen och Jason Martin är ju också bra. Och Fontana, Klein och Judd förstås.
©Dan Backman (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera