Terry Riley, Gyan Riley, The Gothenburg Combo: Uppsala internationella gitarrfestival, Uppsala Konsert & Kongress, 11 oktober 2015
Betydelsen av Terry Rileys ”In C” kan inte överdrivas. Det idag femtioett år gamla kalejdoskopiska verket är inte minimalismens allra första men det är ett av de mest spelade och inflytelserika.
Sedan Terry Rileys egen inspelning från 1968 har det tolkats oräkneliga gånger, både på skiva och konsert. Med sin öppna, demokratiska form (53 små melodifigurer som spelas med och mot varandra) är det ett ständigt föränderligt verk. Utan ett av kompositören bestämt antal musiker eller instrument har det ändå en kärna som är styckets alldeles egen och som förblir intakt oberoende av musikerna och kontexten.
När ”In C” framförs som avslutning på gitarrfestivalen i Uppsala görs det av 38 gitarrister (både professionella utövare och elever på musikhögskolor) kompletterade med upphovsmannen själv på flygel, sång och melodica, sonen Gyan Riley på elgitarr och Gothenburg Combo-gitarristerna Thomas Hansy och David Hansson.
Framförandet är entusiastiskt och livligt. Kollektivt böljande mellan en snabb och framåtriktad rörelse och partier där musiken tappar styrfart och håller på att falla sönder i sina beståndsdelar. Samma sak med klangbilden som omväxlande är skimrande, omväxlande plonkig. Vid ett tillfälle låter det som att ett par banjos letat sig in bland alla alla elektriska och akustiska guror.
Det speciella med framförandet i Uppsala är att upphovsmannen själv medverkar. Som kompositör behöver han inte hålla sig till verkets förutbestämda figurer utan surfar snyggt ovanpå med ordlös sång, flygel och melodica. Också Gyan Riley förhåller sig lite friare i sitt spel.
Gothenburg Combo-männen agerar sammanhållare och påhejare av den stora ensemblen. Det behövs säkert men det ser lite hurtfriskt ut och gör att tolkningen denna gång blir präktigt trivsam snarare än intressant enerverande eller mystiskt rituell.
Den långa och innehållsrika konserten inleds av Terry Riley själv, ensam vid flygeln. Precis som vid tidigare besök i Uppsala och Stockholm presenterar den 80-åriga kaliforniska kompositören och musikern upp en rastlös och fragmentarisk musik. Det första stycket låter som en konventionell jazzimprovisation i den melodiösa skolan. Det är snyggt och flyhänt men befinner sig långt från den indiskt färgade radikala minimalism han formulerade under 60-talet.
Än mer fragmentariskt blir det när Gyan Riley ansluter med en elgitarr och några effektpedaler. Med krumbuktigt oförutsägbara vändningar låter det mer som ett trivsamt jam mellan far och son än en renodlad komposition med en början och ett slut.
Gyan Riley har ett rockigt anslag och vid ett tillfälle kopplar han på en fuzzig dist över Terry Rileys rullande boogiewoogie-bas. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Eller hur man ska förhålla sig till Terry Rileys förtjusning i bluesiga fraser.
Det tryckta konsertprogrammet följs inte alls, vilket är lite befriande. Terry Riley sjunger lite ordlöst i Pandit Pran Nath-traditionen, vilket han gör väldigt bra, spelar ett hackigt stycke på sin synth (som befinner sig ljussår från de varmt pulserande orgelimprovisationerna han ägnade sig åt på 70-talet) och framför en anspråkslös men fin ”folksång” med sonen.
Mellan detta framför Gyan Riley några av pappa Teddys kompositioner för akustisk gitarr. Fragmentariska även de och överraskande konventionella i sin spanskt färgade karaktär. Det gäller även Gyan Rileys egna kompositioner, svåra att skilja från pappans.
Efter paus tar Gothenburg Combo över med ett stycke komponerat och framfört till Terry Rileys ära. ”Highway One” porträtterar den makalösa vägsträckan mellan San Fransisco och Los Angeles och är vackert skimrande i klassisk minimalistisk anda (åkallande både Riley och Reich) men rullar bara på utan att bli så särskilt engagerande. Fast det är fint när de skickliga och tajta gitarristerna simulerar eko.
Terry Rileys ”Sunrise of the planetary dream collector” är även den klassiskt minimalistisk till sin karaktär, framförd av Gothenburg Combo, Gyan Riley och Terry Riley. Medan gitarristerna står för grunden, med dämpade strängar, hackar Terry Riley upp den med rastlösa figurer på flygeln. Det är som att han tröttnat på den rigida minimalismen men ändå inte förmår, eller kan, lämna den.
©Dan Backman (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera