Rickie Lee Jones & Stockholm Art Orchestra: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 9 oktober 2015
Det var en besvikelse att vi endast fick höra det instrumentala preludiet till ”Gravity”, den dynamiskt explosiva låt som inleder Rickie Lee Jones tredje album ”The Magazine”. Men ok, preludiet är ursnyggt – som en inledning till en riktigt bra Hollywoodfilm – och Carl Bagge har arrangerat det lyhört för den specialdesignade musikerkonstellation som kompar henne.
I sanningens namn finns det egentligen inget alls att anmärka på, denna speciella kväll på Stadsteaterns stora scen. Mötet mellan Rickie Lee Jones och hennes band och Carl Bagges finkänsliga arrangemang och pianospel motsvarar de högt ställda förväntningarna. Det känns i luften och det märks på Rickie Lee Jones själv som – uppenbarligen påverkad av det gynnsamma utgångsläget – har en mycket bra kväll. Så är inte alltid fallet.
Konserten utgör startskott för den höstvecka då hela staden fylls med jazz och som går under namnet Stockholm Jazz Festival. Det är också premiär för Kulturhuset Stadsteaterns projektorkester Stockholm Art Orchestra, som denna första gång leds av pianisten och arrangören Carl Bagge.
Med stråkar och blås kompletteras Rickie Lee Jones band på bästa tänkbara sätt. Inte minst i de tre jazzballader som – utan att förringa hennes egna kompositioner – utgör konsertens höjdpunkt. Vi vet ju sedan förr att Rickie Lee Jones är en utmärkt uttolkare av andras sånger och, på sitt eget personliga sätt, en fantastisk jazzsångerska. ”The second time around”, ”Bye bye blackbird” och ”Hi-lili, hi-lo” finns alla med på ett av hennes mest utpräglat jazziga album, ”Pop pop”, fast då i mer intima sättningar. På Kulturhuset Stadsteaterns elegant ljussatta scen är arrangemangen mer utbroderade fast aldrig på ett sätt som tar fokus från de ljuvliga melodierna eller den uttrycksfulla röst som förmedlar dem.
Vad man däremot kan notera är att vare sig Jonas Kullhammar, på barytonsax, eller Lisen Rylander Löve, på tenorsax, får till några övertygande solon. Är det Rickie Lee Jones som, trots uppmuntrande blickar, får dem hämmade? Har i alla fall aldrig hört Jonas Kullhammar formulera sig så trevande.
Det är en varierad men samtidigt väl sammanhållen konsert. Musikerna används i olika konstellationer men tar aldrig över från huvudpersonen. Inledningsvis är det bara Rickie Lee Jones eget band, kompletterat med vibrafonisten Mattias Ståhl. Då ligger fokus mer på den sorts mjukgrooviga americana som hon kom in på med 1993 års ”Traffic from paradise” och som även präglar det aktuella albumet ”The other side of desire”. Det är ett bra band, särskilt Catherine Ledoux som lägger snygga vokalharmonier och spelar fin mandolin, men de puttrar mer i bakgrunden än kliver fram i rampljuset.
Jo, nog är det en ganska så förtrollad afton. Rickie Lee Jones har en naturligt jordad auktoritet och ett funky groove såväl i sitt gitarrspel som i den sliriga fraseringen och de vokala krumsprången. Jazzfestivalen kunde inte fått en bättre inledning.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 151011
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera