kritik sedan 1993

Bob Dylan: Stockholm Waterfront, 5 oktober 2015

 

Bob Dylan tolkar gamla amerikanska schlagers på det senaste albumet ”Shadows in the night”. Fina sånger som sjöngs av jazzvokalister och som kommit att bli välbekanta standards. Dylan gör dem på sitt eget avskalade och lätt countryfierade sätt men utan att något särskilt intressant nytt uppstått ur mötet.

När han nu tagit med sig några av dem på turné och strösslat in dem mellan sina egna sånger blir de till vackra och vilsamma avbrott i en annars ganska trist och för 00-talet typisk Dylan-konsert. Inte för att han tolkar dem särskilt originellt utan mer för att sånger som ”The night we called it a day” och ”I’m a fool to want you” är så tidlöst snygga kompositioner.

Dylan gör ytterligare fem av dem på Stockholm Waterfront, den första av två konserter, alla i samma slags arrangemang och tempo och med Donnie Herrons pedal steele som förstärkare av det ljuvligt melankoliska stämmningsläget.

Det intressanta är att Dylan blir en bättre sångare när han sjunger dem. Den komplexa harmoniken och de vackra melodierna lockar fram den känsliga sångare som bor inuti den 74-åriga legenden. Plötsligt låter det inte som att hälla ut grus på ett polerat stengolv, istället plockar han fram dynamik och spännvidd och får den sargade rösten att skimra i fler färger.

Annars är det en typisk Dylan-konsert. Det är ju ungefär så här han låtit och sett ut på de senaste femton årens konserter, med många sånger från de senaste albumen och de stora 60-talslåtarna ofta förvridna till oigenkännlighet. Den här gången blir det endast ”Blowin’ in the wind” från den tid som var hans viktigaste och bästa.

Dylan är som vanligt uppklädd i hatt och kostym med revärer. Ibland blåser han lite munspel, ibland klinkas det på en liten flygel. Bandet är det gamla vanliga och vid det här laget mycket samspelta, på ett lojt stuffande sätt. Det blir aldrig riktigt tyst, snarare är det som att låtarna faller samman i en stillsam röra ur vilken nästa låt stiger upp.

Mycket är hämtat från 2012 års ”Tempest”. Det är ett av hans bättre album från senare år men tyvärr har han förvanskat den fina melodin från ”Duquesne whistle” och ”Long and wasted years” slarvas mer eller mindre bort.

©Dan Backman/rec publicerad i SvD 151007

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: