Symbolism och dekadens: Waldemarsudde, Stockholm, 2015
Symbolismen är lite av en doldis bland de konstnärliga ismerna. Utvecklad i Frankrike under 1880-talet men med minskande betydelse när modernismen ställde det mesta på ända en bit in på 1900-talet.
Med drag av prerafaeliterna och till viss del förebådande surrealismen är det en litterär och konstnärlig strömning som, lite tillspetsat, skyr den yttre världen till förmån för emotionellt präglade gestaltningar av drifter, myter och inre världar. Som en reaktion mot den materialism och industrialiering som växt fram.
Prins Eugen var inte främmande för denna radikala och utsvävande konstfilosofi. Han målade själv verk som mer eller mindre kan sägas anknyta till symbolismen och var aktiv i gruppen som anordnade den Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 där ett antal svenska och internationella konstnärsskap med koppling till symbolismen visades.
Den sedvanligt mycket genomarbetade utställning som nu öppnat på Waldemarsudde tar upp symbolismen med fokus på skandinavien men här finns även måleri, grafik, skulptur och konsthantverk från länder som Frankrike, Tyskland och England. Och, inte att förglömma, några aldrig i Sverige visade lettiska konstnärer.
Allt som allt har över 200 verk hängts tätt som en 1800-talssalong i slottets nedre salar.
Utställningen, som täcker in tidsperioden 1890-1920, är en salig blandning av okända och bortglömda konstnärsskap och sådana som blivit gravt överexponerade. Edvard Munch, som hör till de internationellt erkända symbolisterna, kan förstås räknas till den senare kategorin. Hans grafik kan man förvisso inte se sig mätt på men det är framlyftandet av det okända och bortglömda som bör applåderas.
Hit hör Tyra Kleen, en kosmopolit som bland annat verkade i Max Klingers ateljé i Berlin och vars skickligt och suggestivt jugendslingriga grafik med lättjefullt utsträckta kvinnor och män har ett visst dekadent sug.
De lettiska konstnärerna Rūdolfs Perle, Jãnis Rozentãls, Rihards Zarinš, Vilhelm Purvitis, Johans Valters är också intressant bekantskaper. Aldrig visade i Sverige ger de en spännande inblick i ett närliggande lands okända konsthistoria. Jag fastnar särskilt för Jânis Rozentãls lilla målning ”Döden”, från 1887, där liemannen, insvept i ett vitt tygstycke böjer sig ner över ett spädbarn. Det är som att den tillbakaryggande modern inte riktigt ser gestalten i vitt men känner den isande dödskylan. Det är en lika vacker som gastkramande bild.
Skelett och liemän vandrar för övrigt omkring i sådan mängd på den här utställningen att man inte kan undgå att koppla ihop symbolismens överspända och mörka utsvävningar med dagens lika romantiskt eskapistiska death metal och fantasyvärldar.
Ett monumentalt verk som särskilt påkallar uppmärksamhet, både på grund av dess storlek och motiv, är Gottfrid Kallstenius ”Den saliga”. Målad 1901-1909 och föreställande en ung kvinna, draperad i vitt och omgiven av liljor, som liksom stannar upp inför inträdet i himmelriket. Som om det ändå fanns en väg tillbaka. I den omfångsrika bok som ackompanjerar utställningen redogör Daniel Prytz, intendent vid Waldemarsudde, för hur Kallstenius bör ha inspirerats av prerafaeliten Dante Gabriel Rossettis målningar ”The blessed damosel” och Sancta Lilias”.
Det är en suggestiv, känslosam och, med ett samtida perspektiv, lite småknäpp och delvis nattstånden bildvärld som presenteras. Gångbar i dagens populärkultur och, som av en händelse, även på Göteborgs konstmuseum: parallellt visas där den svenska symbolisten Olof Sager-Nelson och med honom samtida konstnärer (delvis samma som på Waldemarsudde).
Det som kan anföras mot den något torrt akademiskt upplagda utställningen är att begreppet symbolism tänjts ut och att det är ett smörgåsbord som blivit lite splittrat och summariskt. Här finns både kända och okända konstnärsskap man skulle velat se mycket mera av.
©Dan Backman (text+foto)/Rec publicerad i SvD 151001
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera