kritik sedan 1993

Kristina Abelli Elander: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 2015

För sisådär 35 år sedan målade Kristina Abelli Elander gärna apokalyptiska bilder av övergivna städer. När de nu visas på Kulturhuset Stadsteaterns retrospektiv ser jag plötsligt hur det skulle kunna dyka upp horder av zombies i dem.

IMG_8500

 

Inte för att de skulle bli bättre, snarare tvärtom, men under de senaste tio åren har de blivit så vanligt förekommande i populärkulturen att övergivna städer med krossade fönster och skräp på gatorna lätt associeras med blodtörstiga levande döda.

De apokalyptiska stadsmålningarna är lika bra idag som när de först visades på Galleri Händer i slutet på 70-talet. Roligt läskiga popkonstmålningar med den slags undergroundserietidningsestetik som frodades i vissa konstnärskretsar sedan Öyvind Fahlström och Puss-gänget rört om det svenska konstlivet på det sena 60-talet.

Nu skriver Marianne Lindberg de Geer, konst/design-chef på Kulturhuset Stadsteatern, att Kristina Abelli Elander är en föregångare till samtida serietecknare som Liv Strömqvist, Sara Granér, Åsa Grennvall och Nina Hemmingsson. Det har jag inte tänkt på, men det är säkert sant. Det finns antagligen samtida konstnärer som tittat lite extra på Abelli Elander också. Konstnärsparet Lisa Jonasson och Matti Kallioinen till exempel.

staden1Kristina Abelli Elander gav för övrigt ut en självbiografisk seriebok jag gärna puffar för: ”Staden..Flickorna…..Tiden…Tiden… (Mormor, 2011) som behandlar åren fram till debuten som konstnär 1977. Med start 1967 blir det lika mycket en personlig, snårig och rolig historia om det turbulenta kulturlivet i Stockholm.

Stockholm är fortfarande en liten konststad och trådar går att dra mellan Kristina Abelli Elander och Marianne Lindberg de Geer, både på det konstnärliga och privata planet. Samma slags trådar kan även dras till och från Marie-Louise Ekman och Carl-Johan de Geer. Men där de nämnda fått stor medial uppmärksamhet har Kristina Abelli Elander kommit lite i skymundan. Orättvist då hon egentligen är den bästa av dem.

Retrospektiven på Kulturhuset Stadsteatern är välgjord: komplext innehållsrik, färgrann, rolig och med de två skulpturerna/installationerna ”Superbruden & Döskallen” och ”Prinsessan Panik (gjord i samarbete med Gittan Jönsson) centralt placerade.

IMG_8505

 

Hängningen av målningarna kunde vara busigare men ingångens tivolikänsla med kulörta lyktor och tablå-skåp är perfekt. Det vitmålade rummet med ”Creep queens” och Happy flowers” är som en glad hälsning till Öyvind Fahlström och ”Babylon babies”-målningarna blinkar åt Fred Flinta och Keith Harring.

IMG_8495

 

Men även om det känns som att hon i de senare verken tappat bort den drastiska energin från 70- och 80-talens bästa verk – hennes ”aliens” är som onödigt nedtonade fortsättningar på rollspelen med ”superbruden” och ”prinsessan Panik” – är det ändå sommarens bästa utställning i Stockholm (tom 23 augusti).

©Dan Backman (text/foto) 150804

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: