kritik sedan 1993

Kurt Elling: Passion world (Concord/Universal, 2015)

Går det att göra ännu en version av ”La vie en rose”? Ja, faktiskt. När den eminente amerikanska jazzvokalisten Kurt Elling tar sig an Edith Piafs signaturmelodi och låter den flyga iväg i ett luftigt jazzigt arrangemang med blåsare och stråkar (WDR Big Band and Orchestra) är det bara att hänga på. Han lyckas till och med komplettera det gamla fina örhänget med en nyskriven text och en melodi (baserad på ett solo av Wynton Marsalis) som ligger bara en liten bit bort från originalet. Lägg till ett suveränt Charlie Parker-hetsigt altsaxsolo av Karolina Strassmeyer och vi får ett riktigt jazzigt mästerstycke!

Som vanligt bjuder Elling på en lika eklektisk som kosmopolitisk låtlista, inkluderande sånger lokalt framodlade såväl i Brasilien, Irland, Frankrike, Tyskland och USA som på Irland, Kuba och Island. Många av dem från början instrumentala men här textsatta av Elling själv. Dessutom framförda på respektive språk – förutom modersmålet spanska, franska, portugisiska och tyska – det är ju lite av denna flitigt turnérande jazzsångares specialitet.

Efter två inledande jazzballader adderas irländsk melankoli med ”Loch Tay boat song” men det är egentligen först i och med det fjärde spåret, latinklassikern ”Si te contara”, som man förstår att Elling är ute på en resa med tvära känslokast. Med Gary Versaces eleganta dragspel som danspartner spelar han rollen som försmådd älskare, med vokalisten Sara Gazarek vill han bara vara lycklig och dansa samba (”Você já foi à Bahia?”).

Att följa upp en samba med en melankolisk sång av Johannes Brahms (”Nicht wandle, mein licht”) må vara ett udda grepp men här faller det sig helt naturligt, lika naturligt som att den följs av Björks ”Who is it”. Elling tolkar den med en soulig sensibilitet innan albumet avrundas med en ljuvlig tonsättning av en James Joyce-text, ”Where love is”, återigen med Gary Versaces känsliga dragspel och finstämt akustiskt gitarrplock av John McLean.

I linje med albumtiteln, ”Passion world”, är det ett album med mycket hjärta och smärta, såväl i ord som ton. Kurt Elling räds inte de stora känslorna men är samtidigt tillräckligt mycket av cool jazzkatt för att sångerna inte ska tippa över i det klibbigt sentimentala. Det hjälper förstås att han har ett suveränt komp och strålande solister (av olika nationaliteter) att luta sin röst mot. Att han är en av den samtida jazzens stora vokalister – med en skarpskuret kraftfull men samtidigt mjukt avrundad stämma – torde vara svårt att argumentera mot.

©Dan Backman Rec publ i SvD 150617

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: