kritik sedan 1993

Tusen bitar: Rival, Stockholm, 8 april 2015

Magnus Gertten och Stefan Bergs Björn Afzelius-dokumentär ”Tusen bitar” har skapat ett förnyat intresse för den romantiska proggaren med de lättnynnade melodierna. Inte för att filmen är märkvärdig men för att den visar upp lite mer av privatpersonen Björn Afzelius: den trassliga barndomen och de många kvinnoaffärerna.

Filmen tar förstås upp det så kallade Afzelius-hatet. Det fanns ju många som såg honom som hopplöst smetig och sentimental. Och så var det kanske, i alla fall var det många kritiker som formulerade sig hårt om hans musik.

Som proggare kan jag inte påstå att jag kände något hat mot Afzelius. Snarare var det så att vi som tillhörde den flummigare delen av rörelsen – vi som lyssnade på Träden, Kebne, Fläsket och Samla – inte brydde oss, varken om Hoola Bandoola eller Wiehes och Afzelius karriärer. Proggen var ju ingen enhetlig rörelse, tvärtom var den motstridig och diversifierad med olika läger och kotterier och här i Stockholm var vi rätt skeptiska till Göteborgs- och Malmöproggen.

När filmen nu fått sin fortsättning med en konstellation musiker som reser land och rike runt med Björn Afzelius musik uppfattar man den oundvikligen på ett lite annorlunda sätt. Inte omvälvande annorlunda men countrystuket och dansbandssmetigheten är liksom lättare att ta till sig idag och framförandet är ytterst gediget.

När man drar igång konserten med ”Sång för friheten” är det tydligt att det är ett rutinerat gäng inne på sin tjugoförsta konsert. Ljudet är ypperligt från start och de ringande gitarrerna och det stadiga beatet får gruppen att framstå som en slags svensk variant på Eagles. Stora ord, jag vet.

affe

©Dan Backman

Med två originalmedlemmar från Globetrotters (kan vara det sämsta svenska bandnamnet någonsin) och Göran ”Guran” Blomgren, som på olika sätt jobbat med Afzelius, är kopplingen till dåtiden stark.

Det är Guran som står för det mesta pratandet, men även trummisen Per Melin och klaviturspelaren Olle Nyberg har en del att säga. Anekdoterna är lagom många och lagom roliga och konsertupplägget lgaom varierat. Som det sig bör i landet Sverige.

Det vokala delas främst av Guran och Patrik Lundström. Den sistnämnda har ett utspel, både som sångare och gitarrist, som kanske rimmar lite illa med Afzelius något buttra framtoning. Men det är en anteckning i marginalen.

Med musikens trygga och stadiga lunkande hör jag texterna på ett annat sätt än förr. Visst finns där en politisk övertydlighet och sentimental smetighet men det ordrika flödet är också ett uttryck för ett äkta engagemang. Texterna är som pamfletter, debattinlägg eller krönikor. Hela tiden med det privata perspektivet sammanflätat med det politiska.

Jo, nog är det någon slags upprättelse som sker. Fast bara genom att spela Affes låtar så bra som möjligt. Inte genom stora ord mellan låtarna.

©Dan Backman (rec publ i SvD 150409)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: