Skenet: Allting rullar (Subliminal Sounds/Border, 2015)
Folkrock är en missbrukad musikalisk term. Den kan användas för singersongwriters med akustiska gitarrer som gör låtar utan tillstymmelse till folkmusik. Eller till grupper som uppfyller folkmusikkvoten men knappast kan sägas vara rock.
Jag kommer att tänka på detta när jag hör den debuterande gruppen Skenet. För här kommer ju plötsligt några som med lika stor självklarhet behärskar den svenska folmusiktraditionen, tydligast kanaliserad genom riksspelmannen Lena Jonssons fiol, som den rockar hårt och obönhörligt i en tydlig 70-talstradition.
Att det är Subliminal Sounds som ger ut Skenet är logiskt. Samma skivbolag gav oss debuten med Dungen för fjorton år sedan och den trend med nyproggigt och nypsykedeliskt klingande band, ibland med folkmusik som en klangbotten, som följde på det.
Här blir de skivbolagskompisar med Kebnekajse, en fortfarande aktiv grupp från proggepoken man inte kan undgå att nämna här. Men även om Skenet delar en hel del med Kebnekajse – mycket mer än med Hedningarna och Hoven Droven – har de lyckats skapa sig en egen identitet.
Av tio låtar är bara två traditionella, ”Nås brudmarsch” och ”Polska efter August Nyholm”, resten är skrivet av syskonen Lena och Staffan Jonsson. Den sistnämnda är gruppens gitarrist och den som tillsammans med trummisen Niklas Bertilsson och basisten Johan Mörk lägger en rockig grund för fiolen.
Gruppen står stadigt på egna ben men har onekligen god hjälp av Nikolaj Busks och Gunnar Åkerhielms klaviaturer. De färgar de snyggt påhittiga arrangemangen utan att sno åt sig uppmärksamheten. Då är jag mer tveksam till Kari Sjöstrands saxofon på ”Hippe” som blir något av en främmande fågel.
Albumtiteln ”Allting rullar” – en variant på Herakleitos ”allt flyter” kan man tänka sig – har en eftertänksamt positiv klang som går igen i musiken. Melankolin finns inbyggd i fiolen men melodierna är mer glada än sorgsna och tar sig framåt på överraskande stickspår i sin berättariver.
Det finns många roliga detaljer att lyfta fram i ljuset. Som den ringande Byrdsgitarren i titelspåret och det psykedeliska partiet i ”Percival”, med skön basgång, Rhodes-piano och en Jorma Kaukonen-gitarr.
”Nås brudmarsch” görs ljuvligt hårdrockig med distad gitarr i afghanpäls och tunga trummor medan polskan dansas fram med desto lättare fötter, garnerad med sköna moogljud.
Får jag önska mig något till nästa gång så vore det en produktion med bättre tryck. Både spel- och ljudmässigt. Men ändå, visst känns det som början på en lång och vacker vänskap.
©Dan Backman (rec publ i SvD 150311)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera