kritik sedan 1993

Natalie Prass: Cirkus, Stockholm, 10 mars 2015

Det är inte Natalie Prass som är huvudakt på Cirkus men ibland blir det ju så att uppvärmaren överglänser det som står med störst bokstäver på konsertaffischen.

Och precis så känns det vintern 2015. När den indiehajpade Natalie Prass debuterat med en alldeles lysande självbetitlad platta är det ju henne man är nyfiken på. Inte en lynnig och vid det här laget luggsliten altcountry-man som schabblat bort stora delar av sin karriär med oengagerade konserter och halvdåliga skivor.

Med detta sagt visar det sig att Ryan Adams inte är så pjåkig i alla fall. Och att han har kvar sin stora publik. Med start i ”Gimme sometinhg good”, öppningsspåret från det senaste albumet, visar han och det mycket stabila bandet upp en folkuserad sida som håller hela konserten. Det finns inte mycket altcountry kvar, mest märks det i de två låtar han gör solo och i ”Oh my sweet Carolina”, den duett han gjort med Polarpris-aktuella Emmylou Harris men som här görs tillsammans med Natalie Prass. Istället är Adams inne på att rocka mer i stil med Tom Petty och Fleetwood Mac. Det blir lite för gubbtungt förstås men någonstans i mitten kommer han in på ett skönt jammigt Grateful Dead-spår via ”Magnolia mountain”. Där håller han sig kvar rätt länge till förtret för några högröstade herrar i publiken.

Det blir inte mycket sagt, knappat ens ett applådtack, men vid ett tillfälle får han ett berättigat utbrott riktat till de som, trots tydliga anslag, envisas med att blixtfotografera. Ryan Adams lider av Ménières sjukdom och blir yr av blixtarna. ”Lägg ifrån er mobilerna och var närvarande”, ryter han.

Men även om Ryan Adams överraskar är det alltså Natalie Prass som är kvällens behållning, även om spelningen är alldeles för kort. Med den lysande gitarristen och pianisten Trey Pollard vid sin sida, som varit medproducent och arrangör på debutalbumet, tolkar den svartklädda Prass låtarna med en så avskalad och cool själfullhet att man glömmer bort stråkarna och blåset och vardagens alla problem.

Det är rätt skramligt och opolerat men det befrämjar bara den organiskt sydstatssouliga känsla som genomsyrar alla låtar och det är inte att ta miste på att samtliga verkligen kan spela. Natalie Prass sjunger dessutom ut mer vilket gör låtarna ännu starkare.

Jo, det är en ovanligt perfekt konsert. I både helhet och detaljer. Det är till exempel knappast en slump att det är ett Wurlitzerpiano som används, den varma och mjuka klangen är ju helt optimal här. Och att hon får till den ljuvliga ”Is it you”, som på albumet låter som en knastrig svartvit Disney-ballad från 40-talet, och dessutom överraskar stort med en sensuellt släpig Janet Jackson-låt, ”Any time, any place” är inget annat än sensationellt.

©Dan Backman (rec publ i SvD 150312)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: